Beskrivning och tillämpning av sandlådeterapi

Sandlådeterapi bygger på psykoanalytiska teorier och har syftet att lyfta fram omedvetna konflikter genom representationer. Läs mer i den här artikeln!

Skriven och verifierad av psykolog Andrés Carrillo.

Senaste uppdateringen: 26 augusti, 2022

Sandlådeterapi är en resurs som man kan använda som komplement till alla typer av psykologiska metoder. Den gör det möjligt för terapeuter att lära sig om sin patients uppfattning om världen omkring dem. Du kanske inte är medveten om det, men vi människor är mer uttrycksfulla när vi leker.

Den primära idén med denna typ av terapi är att ge patienten ett säkert och tryggt utrymme (en sandlåda) där hen kan agera ut olika situationer i sitt liv med hjälp av miniatyrfigurer. En terapeut leder och övervakar processen och svarar även på frågor.

Historien bakom sandlådeterapi

Ursprunget till denna terapeutiska modell kommer från en interaktion mellan författaren Herbert George Wells och hans små barn. Han noterade vid ett särskilt tillfälle att hans barn återskapade sina dagliga konflikter genom representationer med figurer.

Senare har barnpsykiatern Margarita Lowenfeld använt denna teknik i sina terapisessioner för att göra det lättare för sina unga patienter att uttrycka sina problem och känslor. Det var dock inte förrän på 1950-talet som det blev en officiell form av terapi.

Senare har psykologen Dora M. Kalff slutligen etablerat sandlådeterapi som ett sätt att komma i kontakt med klienternas omedvetna aspekter, oavsett ålder. Därför är de arketyper som föreslagits av Carl G. Jung grundläggande baser för denna modell.

Jungs postulat angående arketypiska bilder (symboliska representationer av världen) utgör tillsammans med data från Margarita Lowenfelds erfarenhet av barnterapi baser i Kalffs modell.

Hur går sandlådeterapi till?

För att välja denna terapimetod måste den professionella ha utbildning i vissa psykoanalytiska inriktningar. Främst för att det kräver en komplex tolkningsprocess angående patientens interaktion med sanden och leksakerna.

Det terapeuten gör är att tillhandahålla symboliska element i sandlådan så att patienten kan använda dem för att återskapa sina uppfattningar i en trygg miljö.

Terapeuten ger instruktionerna och ger sedan patienten utrymme för fria uttryck genom sanden och figurerna. Det är dock alltid möjligt för dem att ingripa och ställa specifika frågor.

Förfarandets varaktighet varierar beroende på fallet. Vanligen behöver patienten hela sessionen på sig för att utveckla de symboliska representationerna. Psykologen ska alltså inte skynda på dem i detta skede. De utför alla analyser och tolkningar privat i efterhand.

Hur kan det hjälpa?

Denna form av terapi är användbar på många sätt, men hjälper som regel människor patienterna att nå en insikt. Till att börja med att patienten är ansvarig för konflikterna i sitt liv och ger dem former och organiserar dem hierarkiskt.

Baserat på ovanstående är denna process en insiktsfull övning. Till exempel börjar problematiska familjerelationer synas i sanden. Som ett resultat av terapin blir patienterna medvetna om vissa saker som legat kvar i det omedvetna.

Det räcker inte att representera verkligheten med hjälp av symboler. Vad som måste till är att psykologen gör det möjligt för sin klient att konfrontera representationerna genom att använda samtalstekniker under behandlingen.

Fungerar sandlådeterapi verkligen?

Effektiviteten av denna form av terapi har blivit ifrågasatt, liksom psykoanalytiska metoder i allmänhet. Detta beror på att det endast är de resurser som oftast används i konventionella psykologiska terapier som tenderar att ha vetenskaplig validitet. Ett exempel på detta är kognitiva beteendemetoder.

Bristen på vetenskaplig validitet begränsar avsevärt behandlingarna av psykoanalys, inklusive sandlådeterapi. I detta avseende kan det fungera för vissa människor, precis som det kan finnas situationer där det inte alls är produktivt.

I vilket fall som helst kan man säga att resultaten av denna terapi är anekdotisk. De beror dock till stor del på terapeutens kunskap och erfarenhet. Kvaliteten på deras träning kan antingen öka eller minska chanserna att lyckas.

Sandlådeterapi för vuxna

Tvärtemot vad många tror kan lekterapi vara effektivt även för vuxna. Sandlådeterapi är lämplig för människor i alla åldrar. Sandlåderepresentationer tenderar att vara mer abstrakta hos äldre klienter jämfört med hos barn.

Detta beror på att vuxna har utvecklat abstrakt tänkande och har införlivat flera arketyper i sina trossystem. I sin tur tenderar barn att bara fokusera på barndomens grundläggande arketyper: mamma, pappa, mor- och farföräldrar, andra släktingar, lärare och klasskamrater.

I detta avseende hanterar vuxna inte bara grundläggande arketyper, utan introducerar också andra subtila karaktärer till scenen. Ett exempel på detta är rollen av älskare som är vanliga arketyper hos vuxna. Därför bör terapeuten bör vara mer kritisk när hen använder denna form av terapi på vuxna.

I vilka fall är denna form av terapi mest effektiv?

Denna form av terapi är ett bra alternativ när individer har betydande svårigheter att uttrycka sig genom tal. Ett exempel kan vara ett fall av sexuella övergrepp eftersom offret inte kan berätta om händelserna på ett effektivt sätt på grund av traumats intensitet.

Men som vi nämner ovan så måste terapeuten ha utbildning i denna teknik. Detta eftersom det är nyckeln till att veta hur man ska tolka processen och kunna följa med klienten.