Kännetecken och behandling av sialorré
Sialorré – eller ptyalism – är vad vi i vanligt språk kallar “dreglande”. Naturligtvis är detta tillstånd helt normalt bland barn upp till 36 månaders ålder. Det anses dock vara onormalt om det inträffar efter fyra års ålder. Idag ska vi titta närmare på egenskaper och behandling av sialorré.
Även om sialorré kan verka vara ett tillstånd som bara är estetiskt, kan det också vara ett tecken på allvarliga hälsotillstånd. Dessa inkluderar till exempel cerebral pares eller Parkinsons sjukdom. Det kan också bero på graviditet eller som en sidoeffekt av vissa mediciner.
Vad är sialorré och vad orsakar det?
Sialorré är ett tillstånd som kännetecknas av oförmågan att behålla saliv inuti munnen och att den förs i riktning mot matsmältningssystemet. Det kan bero på en överdriven produktion av saliv eller en anomali i kroppsfunktionen.
De vanligaste orsakerna till sialorré är neurologiska sjukdomar. Bland dem finns, som vi nämnde, cerebral pares och Parkinsons sjukdom. Det förekommer dock också hos dem som lider av amyotrof lateral skleros (ALS), Riley-Day syndrom eller kan komma som en effekt efter en hjärninfarkt.
Detta tillstånd är också vanligt hos dem som tar antipsykotiska, hypnotiska eller lugnande läkemedel. Liknande är det vanligt att en plötslig ökning av salivproduktionen inträffar under graviditeten mellan andra och fjärde graviditetsveckan.
Du kan kanske vara intresserad av att läsa: En guide till att använda munvatten
Kännetecken på denna störning
Spottkörtlarna är ansvariga för att producera saliv. Vi har tre spottkörtlar som står för den huvudsakliga salivproduktionen: öronspottkörteln (glandula parotis), undertungspottkörteln (glandula sublingualis) och underkäkspottkörteln (glandula submandibularis). Den första producerar vattnig saliv, medan de andra två kontinuerligt genererar en tjockare vätska. Detta är denna typ av saliv som ofta gör att man sätter i halsen.
Varje dag producerar de mellan o,5 och 1,5 liter saliv, varav 70% kommer från underkäkspottkörteln och undertungspottkörteln. Som sådan är sialorré inte en sjukdom som utvecklas till något annat allvarligare tillstånd. Det kan dock allvarligt påverka den drabbade individens livskvalitet.
Det finns ingen specifik läkare som är specialiserad på behandling av sialorré. Därför, om du misstänker denna störning, bör du ta upp det med din allmänläkare. Han eller hon kan då hänvisa dig till en specialist, beroende på orsaken som ger upphov till problemet.
Klassificering av sialorré
Man klassificerar detta tillstånd beroende på dess ursprung, Det finns två typer av sialorré:
- Främre sialorré: härstammar från en neuromuskulär brist i kombination med överdriven salivproduktion. Det leder till att vätskan rinner ut via mungipan eller underläppen.
- Bakre sialorré: När problemet har sitt ursprung i salivflödet från tungan till svalget.
Enligt betygsskalan Thomas-Stonell och Greenberg är det också möjligt att klassificera sialorré enligt svårighetsgrad eller frekvens. Ur den synvinkeln är graderingen enligt följande:
- Torr mun
- Mild (fuktiga läppar)
- Måttlig (våta läppar och haka)
- Svår (våta kläder)
- Riklig (kläder, händer och redskap är våta)
Beroende på frekvens är skalan följande:
- Dreglar aldrig
- Dreglar ibland
- Frekvent sialorré
- Ständigt dreglande
Konsekvenser av sialorré
Sialorré är ett viktigt medicinskt problem. Det orsakar inte bara ett märkbart funktionshinder utan också ytterligare svårigheter i hanteringen av patienter med neurologiska problem. I allmänhet har detta tillstånd ytterligare konsekvenser. Till exempel kan detta inkludera såriga läppar, muskeltrötthet, dermatit, förändringar i smaksinnet samt röstproblem.
Men ur fysisk synvinkel är den största risken aspirationspneumoni på grund av svårigheter att svälja mat. Dessa patienter är också mer benägna att utveckla orala infektioner.
Samtidigt kan de psykosociala konsekvenserna vara mycket allvarliga. Att dregla genererar social avvisning, även hos vårdgivare. Detta begränsar också det normala utförandet av dagliga aktiviteter.
Ta reda på mer: Lär dig allt om problem med att svälja
Behandling av sialorré
När det gäller behandling av sialorré finns det tre huvudtyper: talterapi, farmakologi och kirurgi. Tillvägagångssättet för behandling av sialorré genom talterapi innebär att patienten får utföra en serie övningar för att hämma de patologiska reflexerna. För att vara mer specifik, är målet att förbättra stängningen av läpparna och sug- eller sväljförmågan av saliv. Kontinuerlig träning kan leda till förbättringar.
När det gäller farmakologisk behandling av sialorré involverar det antikolinergika, vilket hjälper till att minska utsöndringen av saliv. Dessa läkemedel måste dock gå hand i hand med fysioterapi. Tyvärr har vissa patienter svårt att tolerera denna typ av medicinering.
Det är också möjligt att utföra behandling av sialorré genom injektion av botulinumtoxin typ A (TBA). Detta appliceras direkt på spottkörtlarna och minskar då salivproduktionen. Det mest positiva är att det för med sig väldigt få biverkningar.
Slutligen, om ingen av dessa åtgärder fungerar, kommer specialisten sannolikt att besluta att utföra ett kirurgiskt ingrepp. Eftersom varje patient är unik krävs ibland en kombination av åtgärder för att uppnå lyckat resultat.
Detta kanske intresserar dig
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Hernández-Palestina, M. S., Cisneros-Lesser, J. C., Arellano-Saldaña, M. E., & Plascencia-Nieto, S. E. (2016). Resección de glándulas submandibulares para manejo de sialorrea en pacientes pediátricos con parálisis cerebral y poca respuesta a la toxina botulínica tipo A. Estudio piloto. Cirugía y Cirujanos, 84(6), 459-468.
- Silvestre Donat, F. J., Miralles Jordá, L., & Martínez Mihi, V. (2004). Tratamiento de la boca seca: puesta al día. Medicina Oral, Patología Oral y Cirugía Bucal (Ed. impresa), 9(4), 273-279.
- Carod Artal, F. J. (2003). Tratamiento de la sialorrea en enfermedades neurológicas mediante inyecciones transcutáneas de toxina botulínica A en las glándulas parótidas. Neurologia, 18(5), 280-284.
- Rebolledo, Francisco Aguilar. “Tratamiento de sialorrea en enfermedades neurológicas más frecuentes del adulto.” Plasticidad y Restauración Neurológica 5.2 (2006): 123-128.
- Cisneros-Lesser, Juan Carlos, and Mario Sabas Hernández-Palestina. “Tratamiento del paciente con sialorrea. Revisión sistemática.” Investigación en discapacidad 6.1 (2017): 17-24.
- Narbona, J., and C. Concejo. “Salivary incontinence in a child with neurological disease.” Acta Pediatrica Española 65.2 (2007): 56.
- Almirall, Jordi, Mateu Cabré, and Pere Clavé. “Complicaciones de la disfagia orofaríngea: neumonía por aspiración.” Los peldaños para vivir bien con disfagia: 18.
- Pelier, Bárbara Yumila Noa, et al. “Empleo de Kinesiotaping como tratamiento de la sialorrea en pacientes con enfermedad cerebrovascular.” Medimay 26.1 (2019): 88-98.
- Galindo, A. Palau, et al. “Utilidad terapéutica de un efecto secundario para el control de la sialorrea.” Atención Primaria 34.1 (2004): 55.
- Carod Artal, F. J. “Tratamiento de la sialorrea en enfermedades neurológicas mediante inyecciones transcutáneas de toxina botulínica A en las glándulas parótidas.” Neurologia 18.5 (2003): 280-284.
