Vad går ett test för antinukleära antikroppar ut på?

Ett test för antinukleära antikroppar är särskilt värdefullt för personer med SLE. Men det kan också vara till hjälp vid diagnostiseringen av andra autoimmuna sjukdomar. I denna artikel ska vi förklara vad testet innefattar.

Tester för att mäta antinukleära antikroppar tillhör de vanligaste medicinska tester som utförs inom såväl reumatologi som allmänmedicin. Läkare låter patienter genomgå ett sådant test om de misstänker att de kan lida av en autoimmun sjukdom.

Autoimmuna  sjukdomar uppstår för att immunförsvaret uppfattar kroppens egna vävnader som främmande. SLE (systemisk lupus erythematosus), sklerodermi och reumatoid artrit (ledgångsreumatism) är några exempel.

Många av dessa sjukdomar har liknande symtom. Därför kan påvisandet av antinukleära antikroppar vara till hjälp för att ställa rätt diagnos. I dagens artikel ska vi förklara vad testet består i och hur läkare utför det.

Antinukleära antikroppar

Antikroppar är proteiner som produceras av de vita blodkropparna som ingår i immunförsvaret. De är ansvariga för att detektera molekyler av externa substanser som kan vara farliga för kroppen. Smittsamma mikroorganismer till exempel.

Det innebär att antikropparna identifierar de främmande partiklarna och utlöser reaktioner mot infektionen. Med andra ord inleder de en inflammatorisk process. Problemet är att kroppen ibland syntetiserar fel antikroppar. Det beror på att kroppen förväxlar normala molekyler i kroppen med främmande ämnen. Därav termen “autoantikroppar”.

Enligt en publikation i American College of Rheumatology går de antinukleära antikropparna (ANA) till angrepp mot proteinerna i kroppens egna cellkärnor. Nästan alla har små mängder av autoantikroppar.

Däremot är en extremt hög koncentration av dessa antinukleära antikroppar vanligen ett tecken på någon sorts autoimmun sjukdom. Därför spelar de en avgörande roll vid diagnostiseringen av dessa sjukdomar.

Hur testet för antinukleära antikroppar går till

Detta är ett relativt enkelt test, åtminstone sett utifrån patientens perspektiv. En sjukskötare eller labbtekniker tar ett blodprov. Därefter lägger provtagaren en typ av tryckförband på armen så att venen lätt kan lokaliseras. Provtagaren sticker in nålen och drar en liten mängd blod. Patienten behöver inte fasta innan.

Därpå ska patienten trycka med en steril gasväv på stickstället under några minuter. Efter detta sänder man blodet till ett laboratorium där man analyserar förekomsten av antinukleära antikroppar med hjälp av ett immunfluorescenstest.

Denna metod innebär i princip att antikropparna färgas så att de blir synbara i mikroskop och det går att analysera deras mönster och grad av fluorescens.

Vad är syftet med ett test för antinukleära antikroppar?

Tester för antinukleära antikroppar fungerar som riktlinjer för diagnostiseringen av autoimmuna sjukdomar. Detta gäller bland annat när man misstänker att en patient har SLE, ledgångsreumatism eller sklerodermi.

Specialister vid Mayokliniken påpekar att testet inte går att använda för att bekräfta en specifik diagnos. Dock är det ett värdefullt hjälpmedel i den diagnostiska processen och i utarbetandet av ett protokoll. Förklaringen till detta är att många sjukdomar har liknande och ospecifik symtomatologi – som exempelvis trötthet och ledvärk.

Om testresultatet är negativt kan läkarna utesluta diagnosen. Däremot tyder ett positivt resultat på att patienten har en autoimmun sjukdom.

Testet är särskilt lämpligt när man vill utvärdera SLE. Faktum är att 95 % av dem som lider av denna sjukdom uppvisar ett positivt resultat. Emellertid är det också många friska personer (15 %) som har slående höga koncentrationer.

Testresultat och tolkning

Tolkningen av testen för antinukleära antikroppar är komplex och kräver erfarenhet. Testresultatet är positivt när det förekommer antinukleära antikroppar. Men som vi redan nämnt så betyder inte detta automatiskt att personen i fråga är sjuk.

I själva verket ger testet i allmänhet positivt resultat hos kvinnor över 65 års ålder som inte har någon autoimmun sjukdom, vilket framgår av en artikel i Encyclopaedia Medica. Falska positiva resultat kan också förekomma hos personer som använder vissa läkemedel.

Därför måste man bedöma resultaten mot bakgrund av patientens kliniska bild. Vidare kan läkaren rekommendera andra tester för att kunna fastställa diagnosen eller för att få mer information.

Specialisterna mäter koncentrationen av antikroppar genom att tillsätta dem i saltlösningar. De tillför blodet i provrör som innehåller olika mängd saltlösning (t.ex. 1 del blod och 40 delar saltlösning).

Ett blodprov som späs i 160 delar saltlösning och fortfarande uppmäter antikroppar indikerar ett positivt resultat. Dessutom ger testet en bild av hur antikropparna är fördelade.

Eventuella risker och felbedömningar

De huvudsakliga riskerna med tester som uppmäter antinukleära antikroppar hänger samman med feltolkningar. När man uppnår ett negativt resultat bedömer man att det inte finns några autoantikroppar. Med andra ord är autoimmuna sjukdomar så gott som uteslutna.

Men om testresultatet är positivt finns det olika aspekter man måste beakta. Till exempel är detta fallet för upp till 37 % av alla friska individer över 65 års ålder. Dessutom kan virala och bakteriella infektioner också leda till falska positiva resultat. Samma sak gäller för vissa typer av cancersjukdomar och vid konsumtionen av somliga läkemedel.

Det är viktigt att koncentrationen av antikroppar korrelerar med den kliniska och fysiska undersökningen. Läkarna ordinerar ofta tester för att mäta de totala immunglobulinkoncentrationerna eller kompletterande tester för att minska riskerna för misstag eller för att jämföra olika resultat.

Tester för antinukleära antikroppar är vägledande

Testet är till för att upptäcka antikroppar som riktar sig mot substanser i kroppens egna celler. Sådana molekyler förekommer ofta i höga koncentrationer vid sjukdomar som SLE.

Men för att erhålla pålitliga resultat måste man tolka resultaten med beaktande av patientens symtom. Likaså är det viktigt att utföra andra tester och att ta hänsyn till patientens familjehistoria.

Detta eftersom att friska personer kan få positiva testresultat, trots att de inte nödvändigtvis bär på någon sjukdom. Förhöjda halter av antinukleära antikroppar kan nämligen också uppkomma under andra omständigheter.