Depressiv neuros: Symptom, orsaker och behandling

En depressiv neuros kan leda till en markant försämring av humöret. Även om den inte är lika intensiv som en klinisk depression, kan den ändå vara väldigt begränsande.

Skriven och verifierad av psykolog Andrés Carrillo.

Senaste uppdateringen: 25 augusti, 2022

En depressiv neuros kännetecknas av känslomässig överkänslighet. Med det menar vi att personen inte bara upplever att en miljö är fientlig på ett överdrivet och irrationellt sätt – vilket är typiskt för en konventionell neuros. En depressiv neuros innebär ett intensivt och konstant depressivt tillstånd.

Faktum är att personer som drabbas av detta tillstånd uppvisar vissa beteenden som är karakteristiska för depression. I grund och botten handlar det om en extremt negativ verklighetsuppfattning som orsakar en allmän försämring av humöret.

I de flesta fall förekommer det även fysiska symptom. Med andra ord leder den intensiva försämringen av humöret till fysiskt obehag som t.ex. huvudvärk, muskelspänningar och sömnproblem.

Vilka är orsakerna till depressiv neuros?

Enligt psykoanalysen, varifrån begreppet depressiv neuros kommer, orsakas detta av ett psykogent tillstånd som utvecklas från traumatiska upplevelser.

Faktum är att det finns två huvudgrupper av trauman som orsakar denna typ av neuros. I den första gruppen hittar vi återkommande misslyckanden inom specifika områden i en persons liv som genererar en inlärd hjälplöshet. Det är när de börjar tro att hur mycket de än försöker att lyckas, kommer de aldrig att kunna klara av det.

För det andra har vi erfarenheter som distanserar en person från det som är källor till trygghet för dem. Det är till exempel människor som av olika anledningar har tagit avstånd från sin familj.

Oavsett vad som orsakat traumat är utlösandet av denna typ av neuros svår att övervinna. Med det i åtanke är det tydligt att ingen är immun mot det. Skillnaden ligger i negativitetens intensitet och i personens förmåga att gå vidare från situationen.

Symptom på depressiv neuros

Huvudsymptomen på denna psykopatologi sträcker sig från irriterat till apatiskt beteende. Personer i det här tillståndet kan framstå som upphetsade nr de är upprörda, men också som likgiltiga inför alla situationer.

Låt oss titta på en lista över de mest karakteristiska symptomen på depressiv neuros.

• Överdriven pragmatism: När någon anpassar sig till monotona rutiner på ett intensivt sätt, som en ritual.
• Apati: Brist på lust att utföra någon aktivitet eller även bara att vara i rörelse. Det uppstår vanligtvis tillsammans med en fysisk känsla av trötthet.
• Introvert beteende: Det är vanligt att personer i detta tillstånd isolerar sig från världen för att undvika att känna sig sårbara för omvärldens faror.
• Obeslutsamhet: Bristande motivation kan också återspeglas i hur personen fattar beslut. Personer som verkar oförmögna att fatta konkreta beslut i något område av sina liv kan lida av detta tillstånd.
• Skuldkänslor: Personen ser sig själv som ansvarig för de negativa saker de har upplevt.
• Ett nervöst beteende: Ett mönster av oroligt tänkande är ett återkommande symptom. Dessa personer utgår från att allt kommer att sluta illa redan innan de har börjat.

Andra psykiatriska symptom på denna sjukdom är relaterade till en låg tolerans för frustration. På samma sätt kan dessa människor få utbrott med okontrollerbart raseri på ett plötsligt eller irrationellt sätt.

Följande är några andra fysiska symptom som är viktiga att vara medveten om:

• Sömnlöshet eller andra förändringar i sömnen.
• Överdriven svettning i händerna eller andra delar av kroppen.
• Spänningshuvudvärk: en intensiv smärta i huvudet orsakad av överdriven muskelspänning i vissa muskelgrupper i huvudet.

Hur kan man behandla detta depressiva tillstånd?

Som vi har sett består denna sjukdom av tecken och symptom som också uppstår vid neuroser och depressioner. Därför behöver behandlingen ha ett dubbelt fokus. Nedan ser vi några tillvägagångssätt som psykiatriker oftast använder.

1. Psykiatrisk behandling av depressiv neuros

Psykiatriska behandlingar inkluderar mediciner för att kontrollera personens humör. Psykiatriker kan ordinera antidepressiva medel som påverkar vissa signalsubstanser (serotonin, dopamin, noradrenalin).

Du bör följa instruktionerna när du avhänder något av dessa läkemedel för att säkerställa att doserna är korrekta. Även i dessa fall är det vanligt att en psykiater samarbetar med en psykolog som fokuserar på den emotionella aspekten.

2. Kognitiv beteendeterapi

Denna typ av psykologisk terapi handlar om att omstrukturera dysfunktionella tankemönster. Med detta menar vi att den syftar till att ersätta dina dåligt anpassade mentala tankemönster med sådana som är mer funktionella. Dessa är mest framgångsrika om behandlingen sker i form av samtalsmöten.

3. Kortvarig lösningsbaserad terapi

Denna typ av terapi syftar till att hjälpa under kortare perioder. Den hanterar patienternas problem med de mest effektiva resurserna för varje specifikt fall.

Kortvarig lösningsbaserad terapi fokuserar inte på själva orsaken till konflikten. Det är särskilt effektivt när en psykolog arbetar i samverkan med en psykiater. På så sätt kan du hantera ditt humör ur en känslomässig synvinkel.

4. Systemisk terapi som behandling vid depressiv neuros

Nära anhöriga till personer med depressiv neuros kan ha svårt att helt förstå vad som händer med deras älskade. Av denna anledning är det viktigt att inkludera dem i den terapeutiska processen.

Systemisk terapi syftar till att upptäcka konflikter i en dynamik eller ett system som består av flera personer. Det kan till exempel vara familjemedlemmar eller en relationspartner till patienten.

Går det att bota depressiv neuros?

I likhet med de flesta psykiatriska störningar behövs en långtidsbehandling för att behandla depressiv neuros. Detta är viktigt att känna till för att ha korrekt förväntningar på situationen. Men en person med denna diagnos kan som regel övervinna sjukdomen och leva ett normalt liv över tid.

Skillnaden mellan de som tillfrisknar och de som inte gör det beror på om personen har ett socialt nätverk av anhöriga eller vårdare, särskilt eftersom de som har sjukdomen inte alltid har drivkraften att fortsätta delta i konsultationer och behandlingar.