Aristoteles och Platon: Skillnaderna mellan deras filosofier

Aristoteles och Platon är bland de absolut mest inflytelserika tänkarna i västerländsk kultur. Även om de var mästare och lärjunge, skiljde sig deras idéer mycket åt. Här kan du läsa om de viktigaste skillnaderna!

Filosofierna som Aristoteles och Platon presenterade är kanske de mest inflytelserika personerna inom västerländsk kultur. De flesta av de filosofiska och vetenskapliga strömningarna som uppstått därefter har använt dem som grund och utgångspunkt.

Även om Aristoteles var en lärjunge till Platon, hade den senare många meningsskiljaktigheter med sin mästare. Därför vill vi presentera de viktigaste skillnaderna mellan båda deras filosofier.

Skillnaderna mellan Aristoteles och Platon

Vi kan gruppera avvikelserna mellan Aristoteles och Platons filosofier i följande kategorier: ont0logiska, epistemologiska och etiska.

Aristoteles och Platon hade ontologiska skillnader

Platon förklarar tingens existens eller vara med att det som vi med våra sinnen kan uppfatta som verkligheten inte den äkta verkligheten utan endast en skenbild eller skuggbild av denna. Detta kallas för Platons idélära.

Allt som vi kan uppleva genom sinnena är i ständig förändring och uppvisar en oändlig mångfald. Därför är denna sinnevärld falsk och bedräglig.

Däremot är idéernas värld sann, oförstörbar och oföränderlig. Där hittar man de universella och nödvändiga idéerna, som är essenserna i allt som finns.

Därför är föremålen och kropparna i den fysiska världen bara ofullkomliga reflektioner av denna värld. Till exempel finns det i sinnevärlden en mångfald av olika katter, och varje individ skiljer sig från de andra. Men i idéernas värld finns det en absolut uppfattning om en katt, som gör den till en katt och inte till något annat.

Aristoteles förnekar å sin sida att det finns en sinnenas värld. För honom finns det bara en sann värld: den förnuftiga världen, som består av substanser, vilka i sin tur består av materia och form (deras väsen).

Epistemologiska skillnader mellan Aristoteles och Platon

När det gäller förklaringen av mänsklig kunskap var Platon av den åsikt att vi skulle kunna förvärva sann kunskap genom att komma åt idévärlden. Detta beror på att, som vi nämnde tidigare, allt i den förnuftiga världen inte är något annat än en chimär och en bedräglig skenbild.

Så hur lär vi känna dessa idéer?

För Platon har alla människor en själ, som kroppen innehåller. Inuti själen ligger hela källan till vetenskaplig kunskap, för själen känner redan till idéerna eftersom den tillhör samma värld som dem. Därför är den mest lämpliga termen inte att lära sig utan snarare att komma ihåg.

I den meningen är Platon en förespråkare av medfödda idéer och själens odödlighet. Som sagt föreslår han att den enda giltiga metoden för att komma åt själens minnen är dialektiken. Detta är en process som genom förnuft och resonemang tar oss uppåt och som går från okunnighet till tanken på idéer.

Däremot menar Aristoteles att vi hittar sanningens ursprung i den förnuftiga världen. Enligt denna filosof kan vi bara förvärva vetenskaplig kunskap genom dess orsaker. Därför är sinnena ursprunget till all kunskap.

För Aristoteles finns det inga medfödda idéer. Istället bekräftar han att sinnet är en tabula rasa, eller ett oskrivet blad, och att det bara är genom en abstraktionsprocess det är möjligt att komma fram till essensen.

På detta vis avvisar Aristoteles den metod som hans lärare föreslår. För honom är induktion och deduktion de enda vetenskapliga kunskapsmetoderna.

Aristoteles och Platon hade etiska skillnader

En annan skillnad mellan Aristoteles och Platons filosofier är uppfattningen om det etiskt goda.

För Platon finns det en koppling mellan etik och kunskap. Detta eftersom att, enligt denna filosof, det enda sättet att få tillgång till god och moralisk perfektion är genom ett progressivt förhållningssätt till sanningen. Därför gör alla som gör fel detta för att de är okunniga.

Detta är helt logiskt inom hans filosofi. För Platon finns det en uppfattning om det goda, som vi bara kan komma åt genom den vetenskapliga metod han föreslår.

Aristoteles använder sig å sin sida av en finalistisk och eudemonistisk etik och försvarar tanken att livets syfte är att uppnå lycka. Enligt denna filosof kommer vi åt moraliskt goda handlingar genom att uppnå en mellanväg mellan generositet och själviskhet.

Det vill säga mellan en fristående och altruistisk inställning till andra och ett intresse för vår egen välfärd. Denna balans identifierar vi genom att resonera oss fram till den, och om vi inser detta kommer vi att kunna uppnå lycka.

Antropologiska skillnader

När det gäller människans uppfattning om omvärlden föreslår Platon en antropologisk dualism. Han menade att alla människor består av två olika och oberoende ämnen:

Kroppen och själen. Den förra tillhör den sinnliga världen och den senare till idéernas värld.

Som vi redan har nämnt så var själen odödlig för Platon och den kan leva separat från kroppen. Därför återvänder den efter kroppens död till idéernas värld. Dessutom, enligt denna filosof, har den mänskliga själen tre delar: begäret (epithymia), modet eller vredesmodet (thymos) och den förnuftiga eller tänkande delen av själen.

För Aristoteles är människan däremot en enda substans, sammansatt av materia (kropp) och form (själ). Själen är den vitala motorn, men den kan inte leva separat från kroppen. I detta fall skiljer Aristoteles mellan tre typer av själ: en vegetativ, en sensitiv och, unikt för människan, en rationell själ.

Likheterna mellan Aristoteles och Platons filosofier

Även om det finns stora skillnader mellan Aristoteles och Platons filosofier, kan man inte förneka det inflytande som mästaren hade på sin lärjunge.

Faktum är att de är lika på vissa sätt, eftersom båda utgick från essentialismen. Det vill säga, de menar att allt här i världen har en essens som får det att vara vad det är och inte något annat.

Samtidigt försvarar båda filosoferna existensen av en evig enhet, som inte tillhör det förnuftiga och är det mest verkliga som finns. För både Aristoteles och Platon är denna enhet orsaken och upphovet till all verklighet.

I religiösa termer skulle det vara Gud som skapade universum. Men Platons representation av gud är tanken på det goda, medan Aristoteles representation är genom sin uppfattning om ”den orörlige röraren”.

Filosofier i Aristoteles och Platons fotsteg

Båda tänkarnas idéer påverkade framväxten av olika västerländska tankeströmningar. Deras idéer har kommit att genomsyra olika filosofiska, politiska, vetenskapliga och religiösa ståndpunkter. Några av deras influenser kan man se i empirismen, idealismen, rationalismen och kristendomen.