Vad är åderlåtning och när rekommenderas denna behandling?

En terapeutisk flebotomi är en teknik där venöst blod dras ut för att förbättra en patients kliniska tillstånd. Läs mer om det här.

Skriven och verifierad av läkare Maryel Alvarado Nieto.

Senaste uppdateringen: 06 januari, 2023

Åderlåtning är en procedur där man extraherar en betydande mängd blod för att förbättra en patients kliniska tillstånd. Denna teknik var en vanlig praktik förr i tiden. De många och olika situationerna där man använde det svarade mer på dåtidens övertygelser än på effektiv sjukdomsbehandling.

Faktum är att många av dessa procedurer orsakade mer skada än nytta. Med tillkomsten av vetenskap och en bättre förståelse av de inblandade patofysiologiska fenomenen föll åderlåtning gradvis i obruk, och ersattes av behandlingar som var mer förenliga med sjukdomens ursprung. Det finns dock fortfarande vissa indikationer där åderlåtning förblir ett användbart verktyg.

Vad är åderlåtning?

Proceduren består i att punktera en perifer ven (vanligtvis i underarmen) med en extraktionsanordning, som har en nål och är ansluten till en 500 ml uppsamlingspåse.

Det är viktigt att notera att volymen som extraheras beror på det terapeutiska syftet med åderlåtningen och på patientens ålder och kliniska tillstånd. Med en blodgivningsvåg övervakar sjukvårdspersonalen volymen som erhålls i realtid.

Ingreppet varar mellan 20 och 40 minuter totalt och utförs med patienten i halvsittande ställning. Placeringen av uppsamlingspåsen bör vara under armens nivå under proceduren för att tillåta extraktion av blod genom gravitation.

Viktigt att tänka på vid åderlåtning

Patienten som ska åderlåtas bör utvärderas före proceduren, med ett register över vitala tecken och en relevant förklaring av proceduren. Det är viktigt att ha druckit och ätit bra innan. Efter proceduren bör patienten dricka tillräckligt med vätska och undvika plötsliga förändringar i position.

När använder man åderlåtning?

I århundraden var åderlåtning ett vanligt förfarande för att behandla olika tillstånd. Även om tekniken var rudimentär, var det tillräckligt för att avlägsna orsaken till sjukdomen, som man menade satt i blodet.

Trots sin tidigare populära användning finns det idag få kliniska tillstånd där åderlåtning är en terapiform. Trots det fortsätter dess praxis att ha stora anhängare.

Ärftlig hemokromatos

Ärftlig hemokromatos (HH) är en medfödd störning med autosomal recessiv nedärvning, vilket är den vanligaste genetiska störningen i ämnesomsättningen.

Hos dessa patienter finns ett ökat upptag av järn från kosten, vilket gör att metallen ackumuleras progressivt i kroppen. De kliniska manifestationerna varierar mycket mellan patienter och det finns även fall där inga symtom uppträder.

Behandlingen är baserad på gradvis minskning av järnansamlingar och därav följande bibehållande av adekvata järnvärden, eftersom överskottet av metall skadar olika organ i kroppen, särskilt levern, hjärtat och bukspottkörteln.

Detta är därför ett av de tillstånd där terapeutisk åderlåtning fortfarande är giltigt idag. Faktum är att tidig behandling förhindrar progression till levercirros och förbättrar överlevnaden för dessa patienter.

I de inledande faserna varierar blödningsfrekvensen mellan 1 och 2 veckor, beroende på individens tillstånd och tolerans för tekniken. Likaså sträcker sig behandlingens varaktighet från sex månader till två år.

Efter att patienten uppnått normala värden sker en periodisk uppföljning av fallet och behovet av underhållsbehandling och eventuellt ytterligare åderlåtningar.

Kontraindikationer för åderlåtning

Alla patienter är inte lämpliga för denna behandling, och i dessa fall kan erytroaferes vara ett annat alternativ. I vissa fall, där ingen av dessa behandlingar kan genomföras, kan man tillgripa användningen av järnkelatorer. Dessa har dock inte visat god effektivitet. Terapeutisk åderlåtning är kontraindicerat i följande situationer:

• Kranskärlssjukdom
• Hjärtsvikt
• Anemi
• Avancerad ålder

Terapeutisk åderlåtning vid porphyria cutanea tarda

Ett annat tillstånd där en patient har för mycket järn i kroppen är porphyria cutanea tarda. I denna störning påverkas ett leverenzym som ansvarar för nedbrytning av porfyriner, varför dessa molekyler ökar hos dessa patienter.

De huvudsakliga kliniska manifestationerna inkluderar uppkomsten av lesioner på exponerade områden av huden (ljuskänslighet) och olika grader av nedsatt leverfunktion.

Hos dessa patienter är regelbunden åderlåtning en förstahandsbehandling som syftar till att sänka järnnivåerna. Anledningen är att sjukdomen, förutom att överskottet av metall orsakar organskador, även leder till leverenzymhämning. Genom att minska dessa avlagringar frigör man enzymet, med åtföljande minskning av ackumulerade porfyriner.

Terapeutiska riktlinjer vid porphyria cutanea tarda

Indikationen för behandling med åderlåtning bör bestämmas enligt individ och med periodiska kontroller av hemacytometriska index. Generellt fördelar man extraktionerna över tid tills man uppnår acceptabla värden.

Men på grund av tendensen att återkomma är det nödvändigt att utvärdera behovet av underhållsbehandlingar. Vissa av dessa patienter har även fått malariamedel i kombination med åderlåtning.

Eisenmengers syndrom

Olika medfödda hjärtsjukdomar kan leda till en ökning av pulmonellt vaskulärt motstånd, med åtföljande uppkomst av pulmonell hypertoni. I de allvarligaste fallen utvecklas Eisenmengers syndrom.

Vid detta syndrom, på grund av olika patologiska mekanismer, finns det ett hinder för blodflödet i lungornas kapillärer, vilket hindrar syreutbyte och utlöser närvaron av hypoxemi.

Resultatet är att kroppen försöker kompensera för detta underskott med en ökad produktion av erytrocyter, eftersom de är ansvariga för att transportera syre till kroppens olika celler. Men när fler erytrocyter cirkulerar i blodomloppet, ökar andelen av blodets bildande element (hematokrit), vilket leder till en ökning av dess viskositet.

Denna minskade fluiditet utlöser symtom som grupperas under termen hyperviskositetssyndrom, som kan lindras genom en terapeutisk åderlåtning.

Men till skillnad från hemokromatos, så utgör denna teknik v id Eisenmengers syndrom inte en definitiv behandling. Dessutom leder det i detta fall till en minskning av järnansamlingar, varför användandet bör övervägas med försiktighet hos varje patient.

Kroniska pneumopatier och terapeutisk åderlåtning

På liknande sätt leder olika lungtillstånd till kronisk hypoxi och ökad erytrocytproduktion, med åtföljande utveckling av hyperviskositetssyndrom.

På grund av detta kan åderlåtning anses vara ett alternativ för att behandla symtom och förbättra patienternas tillstånd. i de granskade studierna finns dock inte långvarig uppföljning, vilket gör fördelarna med tekniken tvivelaktiga.

Kontroversen om terapeutisk åderlåtning

Vissa författare uppmanar till reflektion över olika länders systematiska kasserande av blod som samlats in från patienter med hemokromatos. Det har visat sig att kvaliteten på blodet från dessa patienter är samma som eller bättre än hos vanliga blodgivare. Dessutom anser de att kassering av detta blod är ett ovärderligt slöseri, med tanke på att åderlåtning vanligtvis utförs med jämna mellanrum.

På liknande sätt antyder de att den enda motiveringen för att inte tillåta användningen av dessa komponenter är att det inte i huvudsak utgör en altruistisk donation eftersom patienten får en hälsofördel genom att genomgå terapeutisk åderlåtning.

Men de varnar för att betrakta sparandet av detta blod som något som inte berör dessa blodgivare. Därför betonar de att det är nödvändigt att utvärdera denna möjlighet. Samma författare vill också klargöra för den allmänna befolkningen att eftersom det är en genetisk störning, innebär en transfusion inte att ärftlig hemokromatos överförs.