Epilepsi hos barn: orsaker och diagnos

Epilepsi hos barn är en allvarlig sjukdom. Det är närmare bestämt ett kroniskt allvarligt tillstånd som avsevärt förändrar livet för dem som lider av det och deras familjer.

Epilepsi hos barn påverkar barnets livskvalitet avsevärt. Faktum är att det inte förändrar bara deras liv utan också deras familjers liv. Detta beror på att alla omkring dem måste vara delaktiga i vården, vilket vanligtvis innebär att man ger medicin och är försiktig med vanor som kan vara skadliga för patienten.

Detta tillstånd är en överföringsstörning i nervsystemet, då många nervceller avger elektriska urladdningar samtidigt. Typ och klassificering beror på var den elektriska aktiviteten äger rum i hjärnan.

Läs vidare för att lära dig mer om orsakerna och detektionsmetoderna.

Prevalens och klassificering av epilepsi hos barn

Uppgifter som samlats in av Child Neurology Foundation uppger att cirka 40% av alla barn som blir diagnostiserade med epilepsi, har sjukdomen men inte några anfall. Detta är viktigt för diagnostisk differentiering, eftersom behandlingen ser annorlunda ut.

Liknande kan ett barn även få anfall utan att ha epilepsi. Kompletterande metoder och undersökningar kommer därför att utföras efter behov för att fastställa orsaken till ett anfall. Detta eftersom att störningen kan bero på en annan neurologisk eller vaskulär orsak.

Vi vet också att cirka 20% av barn med epilepsi också har en utvecklingsstörning. Detta påverkar avsevärt skolgången för dem, eftersom de inte bara behöver hantera epileptiska anfall utan också kan hamna efter i sin utbildning.

Men inte alla fall av epilepsi hos barn är desamma. Enligt den internationella klassificeringen utgår vissa från hjärnans framsida och andra från sidorna. Barnet kan också få kramper eller inte, och andra symptom som exempelvis medvetslöshet eller så kan de vara helt medvetna under hela anfallet. Kramperna kan vara generaliserade eller fokuserade på en kroppsdel även inom dessa episoder.

Epilepsi hos barn: Orsaker och risker

I stället för att fastställa ursprunget till epilepsi i barndomen är det bättre att lära sig de riskfaktorer och möjliga situationer som kan orsaka anfallen.

Forskare förstår inte helt den inre mekanismen som får nervsystemet att ge ifrån sig dessa elektriska urladdningar. Emellertid har man registrerat vissa kopplingar som främjar störningen.

Den största risken för barn är vid tidig ålder, eftersom det är lätt att förväxla feberkramper med epileptiska episoder upp till 4 års ålder. Konsultationer med neurologer och barnläkare är mycket viktiga under denna period.

Genetik och familjehistoria är också viktigt här. Det är mer troligt att ett barn utvecklar epilepsi om föräldrarna eller morföräldrarna också har det. Faktum är att forskare har klassificerat vissa gener som triggers, även om de alltid måste bli stimulerade av externa faktorer vilka avgör hur de kommer att bli uttryckta. Detta betyder att ärftlighet inte alltid leder till några symptom.

Hjärnans och kärlsystemets roll

Meningit och hjärnhinneinflammation är en annan orsak till epilepsi under barndomen. Ofta förekommer de inte samtidigt som den akuta bilden utan som en följd av en hjärninflammation (encefalit). Detta kan hända flera månader senare, eller i vissa fall till och med år.

På samma sätt kan skador mot huvudet leda till epileptiska konsekvenser. Detta är särskilt oroande i kontaktsporter som amerikansk fotboll. Ett barn kan återhämta sig snabbt efter ett slag mot huvudet och återfå fullt medvetande, men kan senare utveckla epilepsi.

Slutligen bildar kärlsjukdomar ytterligare en kausal grupp. I det här fallet hänvisar vi till förändringar i hjärncirkulationen, såsom arteriovenösa missbildningar eller cerebrovaskulära olyckor.

Man bör också göra speciella överväganden när det gäller fosterdiagnostiska tillstånd. Detta beror på att en mamma kan överföra toxiner till fostret under graviditeten, och dessa kan påverka barnets neuronala utveckling. Tobak och alkohol är exempel på två ämnen som orsakar syndrom hos fostret genom att ta sig via moderkakan och så småningom förändra den elektriska överföringen.

Hur upptäcker man epilepsi hos barn?

Misstanke om detta tillstånd hos ett barn börjar vanligtvis efter att symptomen har visat sig. I allmänhet är den första indikationen ett anfall som inte har något att göra med feber. Därifrån kan man använda sig av ett antal kompletterande metoder, vanligtvis ledda av en barnläkare och en neurolog.

Dessa är de viktigaste testerna:

Elektroencefalografi

Elektroencefalografi (EEG) är en undersökning som mäter hjärnans elektriska aktivitet. En laboratorietekniker placerar elektroder för att detektera neuronal överföring på en linje utanför kroppen, som därefter dechiffreras av specialister. Man behöver inte göra denna undersökning under ett anfall.

Hjärnröntgen

En axiell datortomografi (CT-skanning) av hjärnan gör det möjligt för läkare att upptäcka abnormiteter i skallens struktur som kan vara en orsak till kramper. Detta kan exempelvis handla om en tumör, ökat tryck i cerebrospinalvätskan eller arteriovenösa missbildningar.

Magnetisk resonanstomografi

Precis som en CT-skanning är MR-skanningar ett komplement för att undersöka andra, mjukare strukturer.

Positronemissionstomografi med datortomografi (PET-skanning)

Denna metod har nyligen vunnit mark som en kompletterande undersökningsmetod för olika patologier, inklusive epilepsi hos barn.

Det är möjligt att se denna aktivitet i form av färger på en CT- eller MR-skanning genom att injicera en radioaktiv substans i patienten. Detta beror på att cellerna som man ska studera absorberar substansen. På detta sätt kan man upptäcka tumörer eller områden med hög neuronal aktivitet.

Om du är osäker, kontakta en barnläkare

Epilepsi hos barn är inte en sjukdom som man får ignorera. Ju tidigare du börjar förebygga och behandla, desto bättre blir livskvaliteten för barnet och familjen. Misstankar kan vara oroande, men kontakta en läkare för en omedelbar undersökning i händelse av ett anfall.

Behandlingarna varierar och har förändrats under åren. För närvarande finns det mer specifika diagnostiska verktyg med högre känslighet. Uppföljnings- och rehabiliteringsprotokoll är också mer lättillgängliga.