Filosofers tankar om rädsla

Rädsla är en medfödd fysiologisk reaktion, vars huvudsakliga funktion är att säkerställa artens överlevnad. Därför är det en grundläggande och grundläggande känsla hos olika djur, inklusive människor. Men trots att den är så viktig har rädsla varit ett ämne som den västerländska filosofin inte har behandlat i någon större utsträckning genom historien. Vi har trots det fått ta del av vissa filosofers tankar om vad rädsla är och vilken betydelse den har.

Varför de är så få kan motiveras av den övervikt som västerländsk filosofi har gett till rationalitet; något man ansett vara oförenligt med människors känslor och passioner.

Vissa filosofer har ändå vågat reflektera över denna känsla och har formulerat intressanta ståndpunkter om den. Låt oss titta närmare på dessa.

Filosofers tankar om rädsla

Bland de filosofer som har teoretiserat om rädsla sticker följande ut.

Epikuros: 4 typer av rädsla

Epikuros (341–271/270 f.Kr.) var den antika grekiska filosofen som mest sysslade med ämnet rädsla. Syftet denna tänkare hade var att skapa en filosofi för att uppnå lycka, där han lyfte fram övervinnandet av rädslor som ett villkor för att nå uppfyllelse.

I denna mening särskilde Epikuros fyra typer av rädsla hos människan:

• Rädsla för gudarna: han insåg att föreställningen om gudar användes för att manipulera människor och hans förslag för att övervinna denna rädsla var att erkänna gudarna som visa män utanför världen, eftersom de aldrig skulle blanda sig i vad människor gör eller inte gör.
• Rädsla för döden: Epikuros menade också att vi inte skulle frukta döden, eftersom den består i en brist på känsla. Därför är det ingen mening att bli rädd för något vi aldrig kommer att känna. Han förklarade också att medan vi existerar kommer döden inte att vara närvarande, och när den är närvarande kommer vi inte att existera.
• Rädsla för smärta: å ena sidan är denna typ av rädsla en del av den mänskliga naturen, eftersom den uppstår när vi inte kan tillfredsställa våra naturliga och nödvändiga önskningar (hunger, kyla, törst etc.). Men å andra sidan kan vi också uppleva smärta när vi inte tillfredsställer onödiga önskningar, som lyx eller nycker.
• Rädsla för att misslyckas i jakten på det goda: denna filosof menade att vi uppnår det goda genom lycka, men lycka består i att vara mer, inte i att ha mer. Som sagt, den som anser att lycka beror på yttre faktorer felbedömer och underkastar sig saker som ligger utanför dennes kontroll (som andras åsikter eller externa belöningar).

Filosofers tankar om rädsla – Hobbes: rädsla som grunden för staten

Enligt Hobbesiansk filosofi är rädsla inramad inom den politiska sfären. Denna känsla representerar nämligen grunden för statens utformning och bevarande. Thomas Hobbes (1588-1679), i sin berömda bok Leviathan beskriver han behovet av en regering som reglerar människans naturliga tillstånd, eftersom människan i sitt naturliga tillstånd är fri att göra precis vad hon vill och att se till endast sina egna intressen. Utan någon enhet som reglerar oss är det därför mycket lätt att vi faller in i allas krig mot alla.

Med avseende på denna tendens hos människan, föreslås ett socialt kontrakt, där var och en avstår från sin naturliga rätt i utbyte mot skyddet av en suverän (en regering). Därmed kan man garantera kollektivets säkerhet, i utbyte mot att vi lämnar den absoluta makten i händerna på den suveräna enheten.

Här kan man fråga sig varför människor vilja vara en del av ett kontrakt och ge upp en del av sin frihet? Anledningen som Hobbes ger är just rädsla. För människors största rädsla är döden, och om de inte är en del av en skyddande stat, innebär det fara för livet. Således kommer regeringens första funktion: att skydda dem som antagit det sociala kontraktet.

Å sin sida spelar rädsla också en roll i bevarandet av staten. Avtalsparterna kan ju bryta mot avtalet när som helst. Men varför gör inte majoriteten detta? Hobbes svarar att det är på grund av: “rädsla för denna osynliga makt som alla vördar som en gud och som alla fruktar ska hämnas deras förräderi.”

Filosofers tankar om rädsla – Theodor Adorno och Max Horkheimer: rädslan för bristen på rationalitet

Rädsla enligt Adorno och Horkheimers filosofi ligger inom en kritik av upplysningstiden. I sin bok Upplysningens d ialektik (1947) påpekar dessa författare att rädslan för att avvika från förnuftet har absorberat denna intellektuella rörelse och vänt den mot sig själv.

Det vill säga, Upplysningen föreslog vetenskapen som den enda metoden för att bekämpa myter och hålla fast vid förnuftet. Detta har dock lett till att den med tiden förlorat sin mening, eftersom den förvandlat vetenskapen själv till en myt, genom att förbjuda sig själv från kritiskt tänkande.

På så sätt innebar Upplysningens fixering mot myten att den samtidigt förndrade rädslorna som förevigades genom den. Det fanns alltså inte längre en rädsla för gudomlighet eller straff, utan för en brist på objektivitet och rationalitet.

Heuristik och hermeneutik för att hantera rädsla

Enligt det filosofiska perspektivet kan vi hantera rädsla genom en balanserad kombination av heuristik och hermeneutik. I detta fall innebär rädslans hermeneutik att reflektera, förstå och belysa de olika typerna av rädsla (rädsla, ångest, skräck etc.) och dess orsaker.

Å andra sidan inneb är rädslans heuristik en reflekterande och pedagogisk process. Denna låter oss att anta känslan som ett nödvändigt element för att undvika skada och ondska. I detta avseende är det viktigt att ta hänsyn till fördelarna med kunskap om rädsla och hur vi uttrycker den korrekt.

Författaren och filosofiprofessorn Víctor Bermúdez uttrycker detta på ett bra sätt: “Det enda sättet att övervinna rädsla är, i slutändan, kunskap”. Med andra ord, att känna till de objektiva orsakerna till vår smärta gör det lättare att bemästra den.

Begreppet rädsla enligt filosofin har utforskats av fler tänkare än de som vi presenterat ovan. Kända filosofer som Aristoteles och Robert Castel utforskade sig också denna känsla från en reflekterande synvinkel.