Översträckning av stortån: Orsaker, symtom och behandling

Översträckning av stortån är en skada som beror på en typ av stukning. I regel är den inte allvarlig, men det kan vara ett mycket besvärande problem för idrottsutövare.
Översträckning av stortån: Orsaker, symtom och behandling

Senaste uppdateringen: 05 januari, 2022

Översträckning av stortån, eller “turf toe” som benämningen är på engelska, syftar på en stukning (vrickning) av stortåleden. Den medicinska termen är hyperextension av första metatarsofalangealleden (MTP-leden). Det är nämligen en överdriven böjning av detta ledkomplex som brukar orsaka denna skada.

Detta fysioterapeutiska problem är mycket vanligt bland fotbollsspelare. Enligt några källor, som vi ska återkomma till nedan, uppskattar man att antalet skador av denna typ uppgår till 5,4 per säsong i vissa lag. Detta motsvarar 0,062 patienter per 1 000 aktiva sportutövare. Experterna bedömer att de som blir drabbade i genomsnitt förlorar 10,1 dagar av sportutövning under återhämtningen.

Om vi fokuserar på professionella fotbollsspelare kan vi konstatera att 45 % av dem har lidit av en översträckning av stortån någon gång under sin spelarkarriär. Läs vidare så får du veta mer om detta problem och om hur man bäst behandlar det.

Fotens anatomi: hur uppkommer en översträckning av stortån?

Innan vi ger oss i kast med skadan i fråga måste vi först utforska fysiologin av de delar som är involverade. Människans fötter och vrister är sanna biomekaniska konstverk. Totalt omfattar de 33 leder, 26 ben och över 100 ligament, senor och muskelvävnader.

Här ska vi koncentrera uppmärksamheten mot den första metatarsofalangealleden. Den fäster in i den anatomiska och funktionella del i foten som man benämner den första strålen och som upptar 75 % av hålfoten. Denna struktur har stor betydelse eftersom dess rörelseomfång i planet är avgörande för hela fotens funktionalitet.

Den första metatarsalen (benet som ledar mot stortån) och den proximala falangen bildar tillsammans den metatarsofalangealled som skadas vid en översträckning av stortån. Det är denna led som utför den sista fasen av fotens frånskjutande rörelse. Därför är det också väldigt uppenbart att man drabbats av denna skada när den inträffar.

Vad är symtomen för översträckning av stortån?

orthoinfo.org beskriver man de typiska symtomen vid översträckning av stortån. Som vi redan nämnt handlar det om en skada i hålfoten. Följaktligen är de vanligaste yttringarna smärta vid gång, ömhet vid palpation av det berörda området och lokal svullnad.

Hur som helst bör vi notera att skadorna kan uppträda i olika grader, vilka avgör hur allvarliga de är. Klassificeringen sker enligt följande:

  • I: Stukning i hålfotsområdet. Denna orsakar lokal känslighet och lindrig inflammation.
  • II: Partiell slitning i hålfotsområdet. Följden blir en mer generell ömhet och smärta, måttlig svullnad och blåmärken. Rörelser med foten är smärtsamma och begränsade.
  • III: Total slitning i hålfotsområdet. Denna skada ger upphov till avsevärd smärta, svullnad och blodutgjutning i huden. I detta läge är det nästan omöjligt att röra på stortån.

Översträckning av stortån är något som kan utvecklas snabbt eller gradvis, beroende på vilken typ av trauma det är fråga om. Om skadan uppkommer gradvis kommer tillståndet med tiden försämras tills den drabbade inte längre kan utöva någon fysisk aktivitet.

Man uppskattar att 45 % av alla professionella fotbollsspelare någon gång drabbas av en översträckning av stortån.
Sporter som utövas på gräsplaner medför större risker för dessa skador.

De främsta orsakerna till översträckning av stortån

Som framgår av portalen EFORT Open Reviews är fysisk aktivitet den huvudsakliga orsaken till översträckningar av stortån. Bland amerikanska fotbollsspelare uppgav 45 % av dem som intervjuades att de hade tampats med denna skada under sin professionella karriär. Incidensen är uppskattningsvis 0,062 fall per 1 000 atleter som utsätts för risken.

Åttiofem procent av dessa skador inträffar på konstgräs. Det är mycket hårdare än naturgräs, vilket indikerar att ytans motstånd förmodligen spelar en stor roll vid dessa skador.

Även utövare av andra sporter berörs av effekterna av detta medicinska tillstånd. Exempelvis beräknar man att 0,4 % av alla rugbyspelare råkar ut för en översträckning av stortån varje säsong. Den här formen av skada står för 11 % av alla fotskador som äger rum i denna fysiskt krävande sport.

Skadans mekanism

I de flesta fall uppstår skadorna till följd av den kontinuerliga förflyttningen på spelunderlaget eller på grund av direkta sammanstötningar med andra spelare. Dessa händelser medför en axiell belastning på den överböjda första metatarsofalangealleden.

Påfrestningen och den onaturliga positionen i denna struktur gör att ledbandsskador av olika allvarlighetsgrad uppstår beroende på fall.

Förutom senskador kan även sesambenen (eller sesamoidbenen) påverkas. De här benstrukturerna kan skadas och till och med brista. Dessa problem uppkommer emellertid oftast som en följd av en tidigare skada.

Riskfaktorer

Som vi redan påpekat utgör utövandet av en krävande sport på ett konstgjort underlag en klart predisponerande faktor. Och utöver spelterrängen så kan dessutom alla former av stötar mot medspelare (eller ett fast underlag) ge upphov till den ovannämnda stukningen.

Nedan lista visar de sporter som anses vara de mest riskfyllda med hänseende till denna typ av skada, enligt webbplatsen för Western New York Urology Associates:

  • Amerikansk fotboll eller traditionell fotboll
  • Rugby
  • Basketboll
  • Friidrott: löpning, hopp och häcklöpning
  • Dans

Diagnostiska tester

Läkare kan efter en fysisk undersökning misstänka att en patient lider av en stukning i stortåleden. Men som man poängterar i portalen Stat Pearls måste hålfotens benstruktur först röntgas. Bilaterala röntgenundersökningar av foten är också viktiga för att man ska kunna bedöma skadorna på sesambenen.

Magnetisk resonanstomografi är en mycket effektiv metod för att kvantifiera skadan på fotsulan. Den kliniska evidensen bygger på skadans omfattning och patientens tillstånd.

Behandlingen av en översträckning av stortån

Oavsett hur allvarlig skadan är bör man som första steg alltid tillämpa RICE-regeln: R står för Rest (vila), I står för Ice (nedkylning), C står för Compression (kompression) och E står för Elevation (upphöjning). Denna metod grundar sig på följande principer:

  • Undvik belastning på foten och använd den så lite som möjligt. Den genomsnittliga rehabiliteringstiden för atleter med skador av första graden är 10 dagar. För skador av andra graden tar det 4 till 6 veckor att återhämta sig. När man drabbats av skador av tredje graden dröjer det däremot en och en halv månad innan läkningsprocessen börjar.
  • Nedkylning. Det är alltid en god idé att lägga iskompresser på det berörda området under 20 minuters tid, 3 till 4 gånger om dagen.
  • Kompression. För att undvika inflammation och smärta måste man använda elastiska kompressionsbandage.
  • Upphöjning. Om möjligt är det bäst om man vilar med benet ovanför hjärtats nivå.

Även patienter med skador av tredje graden brukar svara väl på konservativ behandling trots att rehabiliteringen är mycket långdragen. För patienter som inte upplever någon förbättring kan ett kirurgisk ingrepp vara nödvändigt. Detta sker med hjälp av ett snitt i fotsulan.

När man drabbas av en översträckning av stortån är det viktigt att linda in hela foten med ett kompressionsbandage.
Att lägga på ett kompressionsbandage som täcker hela foten är förutom att vila och att hålla foten stilla det bästa sättet att behandla skadan.

Rehabilitering vid översträckning av stortån

Som vi påpekade ovan så kan återhämtningstiden variera från 10 dagar till flera månader, beroende på graden av skada på fotens undersida.

Vidare händer det i allvarligare fall att foten aldrig återfår sin ursprungliga osteoartikulära struktur. Detta leder till artrit i foten eller stelhet i stortån.

Översträckning av stortån är inte farligt

Det är viktigt att informera sportutövare om riskerna som kan föreligga vid krävande träning. Detta gäller i synnerhet om sporten bedrivs på en hård yta eller om det finns stor risk för kollisioner.

Det går att förebygga den här typen av skador. Dels kan man göra övningar som involverar hålfoten i syfte att stärka dessa strukturer. Dels ska man vara noga med att bära lämpliga skor. Dessa ska vara så mjuka som möjligt för att skydda fotsulan mot skador. 

Hur som helst ska man inte glömma att dessa händelser är vanliga och något man bör räkna med. Lyckligtvis leder de mycket sällan till några allvarliga problem. Efter några dagars vila, nedkylning och sjukgymnastik blir foten som regel snart bättre.


Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.



Denna text erbjuds endast i informativt syfte och ersätter inte konsultation med en professionell. Vid tveksamheter, rådfråga din specialist.