Naturfilosofins betydelse för den moderna världen

Reflektioner om den naturliga världen går tillbaka till tankens ursprung och har varit en del av en av de grenar av filosofin som har bidragit mest till utvecklingen av den moderna världen. Läs mer här.

Naturfilosofi syftar på den filosofiska reflektionen över den naturliga och fysiska värld som omger oss. Dess studieobjekt är således livlösa varelser (planeter, stjärnor, naturfenomen, fysisk-kemiska komponenter i materia etc.) och levande varelser. Naturfilosofins betydelse för människan är något vi också kan se speglas i vårt samhälle idag.

Dess ursprung går tillbaka till tankehistoriens gryning, då den primitiva människan strävade efter att förstå naturen. Vid denna tid förvånades människan över universums storhet och harmoni; hon förundrades över den ständiga upprepningen av naturliga cykler; och hon fruktade naturfenomenens okontrollerbara kraft.

Därifrån och genom historien har en mängd olika teorier och förklaringar om den fysiska världen uppstått, som har bidragit till att människan förstår och behärskar den i större utsträckning. Nedan beskriver vi naturfilosofins betydelse; vad denna gren av filosofin går ut på och hur den har bidragit till utvecklingen av det moderna samhället.

Naturfilosofins ursprung och betydelse

Som vi sa, ursprunget till naturfilosofin går tillbaka till de första reflektionerna och förklaringarna om den fysiska världen, vars första uppteckningar går tillbaka till antiken. Vi har de förklarande teorierna från Thales från Miletos – den första naturfilosofen – och andra kända tänkare som Anaximander, Anaximenes, Pythagoras, Platon och Aristoteles.

Naturfilosofi kännetecknades under denna tid av att man fastställde ursprunget och konstitutionen för naturliga varelser. I denna mening gavs en spontan och naiv dialektisk tolkning av naturen, där allt som utgör den fysiska världen var sammanlänkade och levande.

Under denna tid uppfattades naturen som en permanent och ursprunglig substans som upprätthålls genom naturliga varelsers oupphörliga förändringar. Likaså förklarades världens ursprung vanligtvis utifrån konkreta föremål (som vatten), som kallades arche (princip).

Evolution

Senare, under medeltiden, byggde naturfilosofin på anpassningen av vissa aristoteliska kosmologiska principer till den geocentriska bilden av världen. Till exempel uppfattades naturen som en universell, självförsörjande organism; ett enhetligt system av allestädes närvarande krafter besjälade av en kosmisk själ där distinktionen mellan det levande (anden) och det icke-levande (materien) förlorar sin mening.

Således antas det att allt är levande; därför händer inte saker inom organismen eftersom någon icke-naturlig varelse ingriper i den.

Sedan, under den moderna tiden, börjar dåtidens filosofer en kamp mot den skolastiska natursynen och försvarar en mer vetenskaplig syn. De utvecklade olika och djupgående rationalistiska, empiristiska, materialistiska och dialektiska förklaringar.

I denna mening är moderna naturfilosofer varken vetenskapliga eller humanistiska, utan befinner sig i mitten och blandar lite av varje. Det vill säga, under denna period kan vi notera idéer som privilegierar spekulation, men vi finner också tankar som försvarar experiment.

Slutligen, i vår samtid, har naturfilosofin inte ersatts vare sig av naturvetenskap eller naturteologi. Den fortsätter att utveckla sin specificitet inom olika sektorer som tar avstånd från både vetenskap och doktriner om det övernaturliga.

Ett av dessa utrymmen är Circle of Philosophy of Nature, som grundades 2008 av Miguel Espinoza, på universitetet i Strasbourg. Bland de problem som tas upp är kontinuiteten från vetenskap till metafysik, förhållandet mellan matematik och den förnuftiga världen, de olika aspekterna av kausalitet inom vetenskapen och dess förhållande till determinism och frihet.

Huvudexponenter

Att lista alla filosofer som har fokuserat på att förstå naturen är en mödosam uppgift. Därför ska vi begränsa oss till att bara presentera några av de författare som bidragit till framväxten av naturfilosofin:

• Thales från Miletos (624 f.Kr. – 546 f.Kr.): han var den förste att hävda att jorden var rund och påstod att vatten är principen för universellt liv. Han var också den som delade upp året i årstider och 365 dagar.
• Anaximander (610 f.Kr. – 546 f.Kr.): försvarade att universum och naturen består av apeiron eller små partiklar av obestämd materia som är oändliga. Han var också den första att postulera att liv skapas i vatten och att organismer regenereras och utvecklas genom att anpassa sig till sina miljöer.
• Anaximenes (född någon gång mellan 615 f.Kr. och 590 f.Kr. – 525 f.Kr.): var den första som introducerade i kosmologin idén om periodicitet, som anspelar på kosmos oupphörliga rörelser. Dessutom talade han om utvidgning och kondensering av materia genom luftens värme och kyla.
• Aristoteles (384 f.Kr. – 322 f.Kr.): sammanförde allt ovan och gav svar på de stora frågor som ställdes av försokratikerna, särskilt angående tillståndet med rörelse. Han skrev också mycket om växter, stjärnor och djur.

Naturfilosofins betydelse för samhällets utveckling

Naturfilosofins uppkomst och utveckling har utan tvekan varit en av de grundläggande aspekterna för förståelsen av den värld vi befinner oss i. Tack vare den har människan förvärvat ett relativt herravälde och objektiv kunskap om det fysiska.

Detta har gjort det möjligt för henne att förebygga och bota sjukdomar, minska effekterna av naturkatastrofer, producera mer mat till befolkningen och utveckla mekanismer och tekniker för att öka livskvaliteten.

Naturfilosofin har också hjälpt oss att förstå oss själva som art och har tillhandahållit teorier om hela universums ursprung. Dessa svar, även om de inte är definitiva, ger mening och syfte åt tillvaron.