Hypermobilitet under barndomen: Fördelar och nackdelar
Hypermobilitet under barndomen är ett vanligt asymptomatiskt tillstånd hos barn under 5 år som gör att lederna rör sig utanför de normala gränserna. Det uppstår när kollagennivån i senor och ledband är förändrade, vilket gör fibrerna tunnare och mindre styva.
Det förekommer i genomsnitt hos 30% av barnpopulationen och är vanligare hos flickor än hos pojkar, i förhållandet 3 till 1. Även om det minskar med åldern, är det något som i 2% av fallen kvarstår en längre tid.
I den här artikeln ska vi titta närmare på några egenskaper som gör det möjligt att diagnostisera detta tillstånd. Samtidigt ska vi titta på fördelarna och nackdelarna med hypermobilitet under barndomen, och viktigast av allt, berätta för dig när du bör bli orolig.
Vad orsakar hypermobilitet under barndomen?
Infantil hypermobilitet är genetiskt. Studier tyder på att det har sitt ursprung i en mutation i fibrerna som utgör senor, muskler och hud.
Dessa är specialiserade på att sträcka ut sig och återgå till sin ursprungliga form, eller deformeras och anta en ny form. Ett fenomen som man kallar plasticitet.
Det är här proteinerna som bildar vävnaderna verkar: kollagen och elastin. När det finns mer elastin än kollagen blir musklerna mer elastiska, och därför blir lederna skörare. Därför är det mycket lätt att skador uppstår i muskuloskeletala systemet.
Vad är fördelarna?
I fysiska aktiviteter som gymnastik, balett, dans eller akrobatik kan hypermobilitet vara positivt eftersom det ger en flexibilitet som gränsar till det fantastiska. Det är också fördelaktigt för att spela instrument, som flöjt, fiol eller piano, som ställer stora krav på smidighet i fingrarna.
I det specifika fallet för personer med hypermobilitet orsakar konstant spänning av upprepade rörelser inte smärta på samma sätt som hos de idrottare som är mindre flexibla.
Nackdelar med hypermobilitet under barndomen
Man kan se hypermobilitet under barndomen som en fördel i de ovan nämnda fysiska aktiviteterna, dock rekommenderar specialister att man är försiktig. Muskelsvaghet och motorisk klumpighet kan vara ett problem, och även förseningar i psykomotorisk utveckling kan uppstå.
Ledförskjutningar, seninflammation, ont i ryggen, skolios, knäartrit och, enligt forskning, även ångest och depression tenderar att vara associerat med detta tillstånd. Dessa problem är emellertid vanligtvis inte förknippade med hypermobilitet i lederna. Vissa symptom förtjänar dock särskild uppmärksamhet.
Muskelhypotoni
Muskelsvaghet orsakar försenad psykomotorisk utveckling, och det kan dröja längre innan dessa barn lär sig att vända sig, sitta, krypa och gå. Dessa personer har mycket flexibla leder, böjer sig lätt och musklerna gör inte motstånd vid rörelse.
Små spädbarn som är hypermobila sparkar inte och lemmarna är mer utsträckta än normalt. Ligger de med ansiktet nedåt kan de bli desperata eftersom de inte kan luta sig på armarna eller lyfta huvudet. När de äntligen reser sig upp försöker de sprida ut benen, och fötterna vänds utåt och knäna går bakåt.
Hämning av muskelaktivitet
Som ett resultat av smärta uppstår en hämning, vilket resulterar i muskulär hypotrofi. Detta minskar i sin tur toleransen för träning och som en följd av detta påverkas barnets deltagande i sport och lek. Förseningar i psykomotorisk utveckling och förvärv av förmågan att gå är också något som kan förekomma.
Du kanske är intresserad av att läsa den här artikeln: Bebisar ska inte sova i bilbarnstolar – vi berättar varför
Skolios och andra posturala problem
Studier pekar på ett statistiskt samband mellan hypermobilitet i lederna och skolios, på grund av förändringar i hållningen. Detta orsakar krökning i den bakre delen av ryggraden, känd som kyfos, och ökad krökning i nedre delen av ryggen.
Många har platta fötter och går med knäna intill varandra och vilka förskjuts bakåt.
Råd och rekommendationer till föräldrar
Ett barn med hypermobilitet bör lära sig om sitt tillstånd för att undvika konstant upprepning av ledrörelser som ligger utanför det normala intervallet. Det kommer att bli svårt att kontrollera denna naturliga hyperaktivitet, och det är även troligt att barnet kan försöka locka till sig en publik med sina distorsionsförmågor.
Eftersom onormal flexion av lederna inte nödvändigtvis är bra, enligt läkare, erbjuder vi nedan några rekommendationer som kan vara användbara:
- Eftersom det inte finns någon specifik behandling bör föräldrarna lära barnet om behovet av att skydda lederna från långvarig överförlängning.
- Försök styra barnet mot sport och träning som arbetar med musklerna och förbättrar balans, stabilitet och motoriska färdigheter.
- Om barnet som diagnostiserats med hypermobilitet är ett spädbarn, bör föräldrar försöka stärka barnets muskler. För att göra detta är det bäst att konsultera en sjukgymnast för speciella råd.
- Bland de rekommenderade övningarna du behöver göra hemma är sådana som lägger spädbarnet med ansiktet nedåt. Detta är en position som, med tanke på tillståndet, de inte kommer att gilla alls. Det kan dock hjälpa barnet att stärka ryggen, nacken och höfterna.
Men eftersom de tycker att detta magläge är besvärande måste du underhålla dem med leksaker eller ljud som får dem att lyfta huvudet.
Vi rekommenderar att du läser denna artikel: Överrörlighet i sakroiliakaleden – vad innebär det?
När ska jag söka medicinsk behandling för hypermobilitet hos barn?
Hypermobilitet under barndomen kan verka vara kul tills barnet får ont. Detta är dock inte vanligt, eftersom bara 5 till 10% av hypermobila eller mycket flexibla människor lider av obehag. Och om det händer bör du uppsöka sjukvården eftersom det kan innebära att du har att göra med ett syndrom med hypermobilitet i lederna.
Beighton-skalan är den mest använda för att utvärdera om en person är hypermobil. Denna innefattar manövreringar som att röra vid underarmen med tummen, sträcka fingrarna till mer än 90 grader eller vidröra golvet med handflatan utan att böja knäna. Om barnet får 6 av de 9 poängen på skalan indikerar det ett positivt fall av hypermobilitet i lederna.
I allvarligare fall av detta tillstånd uppstår smärta i leder och ben, även om man bara håller i en penna under en liten stund. Det åtföljs också av obehag i höfter och knän och platta fötter, bruxism, trötthet och svaghet.
Godartat hypermobilitetssyndrom skiljer sig från Ehlers-Danlos syndrom (EDS), vilket också är medfött och även påverkar bindväven. EDS orsakar vaskulära och okulära problem och överkänslighet i huden. Det åtföljs också av regelbundna vrickningar, snedvridningar ryggmärgsdeformiteter, muskelhypotension och ledeffusioner.
Hypermobilitet under barndomen kräver ständig träning
Föräldrar bör vara uppmärksamma så att de kan upptäcka manifestationer som kan avslöja större problem. Tillståndet är inte lätt att diagnostisera eftersom symptomen är diffusa. Smärta är dock en tydlig varningsflagga som man bör ta på allvar.
När ett barn blir diagnostiserat med godartad hypermobilitet bör man följa riktlinjerna för behandling. Detta inkluderar en balanserad kost, träning, deltagande i skolaktiviteter och sömn av hög kvalitet. Undvik överbelastning av lederna (t.ex. tung skolväska) och extrema sporter eller kontaktsporter.
Utöver detta är det viktigt att betona att perioder med inaktivitet kan förvärra symptomen på hypermobilitet. I detta avseende rekommenderar man ett progressivt styrketräningsprogram med fokus på specifika muskler. Skonsamma aktiviteter, som att cykla och simma, är bland de högst rekommenderade alternativen för hälsosam träning för barn med detta tillstånd.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Bulbena-Cabre, A., Duñó, L., Almeda, S., Batlle, S., Camprodon-Rosanas, E., Martín-Lopez, L. M., & Bulbena, A. (2019). La hiperlaxitud articular como marcador de ansiedad en niños. Revista de Psiquiatría y Salud Mental, 12(2), 68-76. Disponible en: https://www.elsevier.es/es-revista-revista-psiquiatria-salud-mental–286-pdf-S1888989119300217
- Farro-Uceda, L., Tapia-Egoavil, R., Valverde-Tarazona, C., Bautista-Chirinos, L., & Amaya-Solis, K. (2016). Relación entre hiperlaxitud articular, dismetría de miembros inferiores y control postural con los trastornos posturales. Revista médica herediana, 27(4), 216-222. Disponible en: http://www.scielo.org.pe/pdf/rmh/v27n4/a04v27n4.pdf
- Ortega, F. Z., Rodríguez, L. R., Martínez, A. M., Sánchez, M. F., Paiz, C. R., & Liria, R. L. (2010). Hiperlaxitud ligamentosa (test de Beighton) en la población escolar de 8 a 12 años de la provincia de Granada. Reumatología clínica, 6(1), 5-10. Disponible en: www.reumatologiaclinica.org
- Haro, D. M., Morante, R. M., & Lillo, S. S. (2014). Síndrome de hiperlaxitud articular benigno en el niño. Revista Médica Clínica Las Condes, 25(2), 255-264. Disponible en: https://www.elsevier.es/index.php?p=revista&pRevista=pdf-simple&pii=S0716864014700367&r=202