Är sjukdomen leishmaniasis smittsam?
Sjukdomen leishmaniasis är väl värd att läsa på om. Dess smittsamma natur har gjort denna sjukdom till ett stort folkhälsoproblem. Den förekommer i 88 länder i världen och drabbar 14 miljoner människor globalt med 2 miljoner nya fall varje år.
För det första anser många leishmaniasis att vara en av de sju största tropiska sjukdomarna i världen. Trots detta är detta tillstånd ganska försummat och bortglömt. Enligt en studie av Spaniens National Center of Epidemiology, för att ta Spanien som ett exempel, fanns det 1 359 autoktona fall spridda över 15 autonoma samhällen mellan 2014 och 2017.
Sjukdomen leishmaniasis: En infektion av en parasitsik protozo
Leishmaniasis är en smittsam infektion som orsakas av olika arter av protozoer av genus Leishmania. Dessa protozoer, även kända som encelliga parasiter, är mikroskopiska organismer som behöver en vektor för att ta sig från en värd till en annan.
En vektor är ett djur som överför patogener från en infekterad människa eller ett infekterat djur till en frisk människa. Med andra ord sprider sig sjukdomen inte genom direktkontakt, utan det är en annan organism som är bärare av mikroorganismen.
Dessa vektorer är vanligtvis ryggradslösa djur, såsom myggor, loppor, löss och fästingar. När det gäller sjukdomen som vi pratar om i den här artikeln överförs Leishmania-protozoer genom sandmyggans bett.
Vi rekommenderar att du läser den här artikeln: 10 lukter som kan hålla myggor borta
Myggan blir smittad när den suger blod från en smittad person eller ett smittat djur. När parasiten är inne i vektorn ger den inte upphov till några symptom, den bara växer och delar sig.
När det finns ett tillräckligt stort antal parasiter rör sig de mot myggans mun och hals och blir injicerade vid nästa tillfälle då sandmyggan sticker för att dricka blod. Den infekterade insekten biter alltså en annan människa eller ett djur och injicerar dem med Leishmania-protozoer, och det är så spridningen sker.
Trots människokroppens försvarsmekanismer dör inte patogenen. Istället förökar de sig i makrofagerna i blodet och vävnaderna, som till slut bryts ner och släpper ut protozoer i blodet, där andra makrofager smittas och cykeln fortsätter.
Var hittar vi vektorerna för sjukdomen leishmaniasis?
Sandmyggor älskar fukt och värme. Av den anledningen är det lätt att stöta på dem i tropiska och subtropiska områden. Men de bor också runt Medelhavet.
Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) har sjukdomen leishmaniasis mycket att göra med klimatförändringar. Låt oss titta på några riskfaktorer.
- Socioekonomiska förhållanden: fattigdom betyder dåliga bostadsförhållanden och bristfälliga sanitära förhållanden i hemmet. Av detta skäl kan detta tillstånd öka risken för leishmaniasis. Detta uppmuntrar till förökning och vilande utveckling av de smittsamma myggorna.
- Undernäring: Brist på proteiner, vitaminer, järn och mineraler kan orsaka ett försvagat immunförsvar hos olika individer. Detta i sin tur gör att sjukdomen kan utvecklas och spridas.
- Befolkningens rörlighet: Bosättningar i tidigare skogsområden (som är myggans livsmiljö) leder till en snabb ökning av fallen.
- Miljöförändringar: avverkning av skog, dammbyggen, bevattningssystem och urbanisering har lett till att myggor har mer kontakt med människor.
- Klimatförändringar: Leishmania-protozoer är mycket känsliga för förändringar i väderförhållandena. Variationer i temperaturer och luftfuktighet i olika områden gör att myggan kan sprida sig till platser som den inte levt i tidigare.
Missa inte den här artikeln: Finns det skillnader mellan virus och bakterier?
Vilka är symptomen på sjukdomen leishmaniasis?
Det finns minst 20 arter av protozoer av släktet Leishmania som kan smitta människor via vektorer. Beroende på arten och graden av invasion i kroppen kan man uppleva olika symptom. Denna patologi har därför flera svårighetsgrader.
De tre vanligaste varianterna är följande:
- Kutan leishmaniasis: Kutan leishmaniasis uppstår när infektionen bara uppträder vid bettplatsen. Många individer känner det som botón del Oeste och det förekommer vanligen längs Medelhavskusten. Vid området runt bettet uppträder ett utstående sårbildningar som ibland läker av sig själv men inte sällan lämnar ärr efter sig.
- Mukokutan leishmaniasis: Parasiten kan sprida sig från huden till slemhinnorna, vilket särskilt påverkar de övre luftvägarna. Svullnad, rodnad och sår uppträder i slemhinnorna.
- Visceral leishmaniasis: Förutom typen av infektiösa protozoer är det också viktigt att ta hänsyn till immunsystemet hos den drabbade personen. När detta försvar inte klarar av att utrota inkräktaren migrerar parasiten till tarmarna. De inre organ som är mest utsatta är benmärg, lymfkörtlar, lever och mjälte.
Hur undviker man leishmaniasis?
Leishmaniasis är smittsamt så länge vektorn finns. Ingen vet riktigt om den faktiskt kan smitta direkt från människa till människa, med undantag för specifika registrerade fall, där människor till exempel har delat sprutor för att injicera droger. Rutinmässiga blodtransfusioner är dock helt säkra eftersom de som regel genomgår många kontroller.
Det är dock sant att det finns en korrelation mellan en större population myggor på en plats och ett högre antal smittade människor. Detta ökar naturligt sannolikheten för att människorna i din omgivning blir smittade om du är sjuk själv. Det är möjligt att se leishmaniasis som en smittsam sjukdom om man tar hänsyn till medverkan av vektorn.
Därför börjar det främsta förebyggandet vara att undvika myggbett, särskilt för människor som reser till länder där sjukdomen är vanlig. Låt oss titta på några tips för att undvika bett.
- Använd insektsmedel på utsatt hud.
- Använd myggnät på natten och behandla dina kläder med avvisande medel, såsom permetrin.
- Ha på dig strumpor, långärmade skjortor och byxor för att förhindra att myggor når huden. Du bör också ha skjortan nedstoppad i byxorna.
- Undvik utomhusaktiviteter från skymning till soluppgång i tropiska områden, eftersom det är under dessa tider som myggor är mest aktiva.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Weiss, Pedro. “Epidemiología y clínica de las leishmaniosis tegumentarias en el Perú.” Revista Perúana de Medicina Experimental y Salud Publica 2.3 (1943): 209-248.
- Chang, Patricia, et al. “Lip Leishmaniasis.” Dermatología Cosmética, Médica y Quirúrgica 17.1 (2019): 30-35.
- Martínez, B. Fernández, D. Gómez Barroso, and R. Cano Portero. “La leishmaniasis en España: evolución de los casos notificados a La Red Nacional de Vigilancia Epidemiológica desde 2005 a 2017 y resultados de la vigilancia de 2014 a 2017.” Boletín epidemiológico semanal 27.2 (2019): 15-27.
- Javier, Sosa Ávila Ediel, Caro Lozano Janett, and Zúñiga Carrasco Iván Renato. “Perfil epidemiológico de la leishmaniasis: una enfermedad olvidada en México.” Enfermedades infecciosas y microbiología 34.1 (2014): 31.
- Boelaert, M., et al. “The poorest of the poor: a poverty appraisal of households affected by visceral leishmaniasis in Bihar, India.” Tropical medicine & international health 14.6 (2009): 639-644.
- Matía Hernando, Belén. “Impacto de un brote de leishmaniasis en población inmunosuprimida no VIH.” (2019).
- Vera-Izaguirre, Diana S., et al. “Leishmaniasis. A review.” Dermatología Cosmética, Médica Y Quirúrgica 4.4 (2006): 252-260.
- Domínguez-Ugalde, María Guadalupe, et al. “Chronic localized cutaneous leishmaniasis.” Dermatología Revista Mexicana 63.6 (2020): 600-605.
- Tovar, Catalina, and María Yasnot. “Visceral Leishmaniasis in Latin America and therapy perspectives.” Revista MVZ Córdoba 22 (2017).