Möt de 13 viktigaste spanska filosoferna
Sedan urminnes tider och fram till våra dagar har det funnits flera spanska filosofer som med sina reflektioner över världen, tillvaron och mänskligheten satt en ovärderlig prägel på tankehistorien. I denna artikel vill vi hedra dessa tänkare genom att presentera en lista över de viktigaste spanska filosoferna och deras bidrag.
Även om många spanska filosofer har haft stort inflytande på tänkesätt i allmänhet, har vi valt dem vars reflektioner utmärker sig för sitt djup och sin komplexitet. Låt oss ta en närmare titt på dem.
1. Seneca den yngre (4 f.Kr. – 65 e.Kr.)
Lucius Annaeus Seneca, känd som Seneca den yngre, född i Cordoba (Spanien), var en av stoicismens största företrädare och en av de mest kända forntida tänkarna. Hans filosofi innebar att vi skulle behärska våra passioner genom förnuft och dygd.
Han försvarade att vi bara kan uppnå sann lycka i enkelhet, utan att vara beroende av materiella saker och ting. Hans version av stoicism blev känd som seneism och är kännetecknad av dess uppmaning att respektera mänsklig frihet, undvika laster och hämnd och vara god mot andra.
2. De viktigaste spanska filosoferna: Averroës (1126 – 1198)
Ibn Rushd, mer känd som Averroës, var en andalusisk filosof av arabiskt ursprung. Förutom att skapa ett medicinskt uppslagsverk skrev han kommentarer till Aristoteles verk. Därför blev han känd som “Kommentatorn”.
I sitt verk Tahafut al Tahafut (Inkoherensens inkoherens) försvarar han förhållandet mellan filosofi och tro, och menar att de två varken är motsatta eller åtskilda. Tvärtom, de är sätt som tillåter oss att komma fram till den enda sanningen.
Du kanske också skulle vara intresserad av att läsa den här artikeln: Aristoteles och Platon: Skillnaderna mellan deras filosofier
3. Raimundus Lullus (1232 – 1316)
Llullus, eller Ramón Llull på katalanska, var en filosof, poet, mystiker, teolog och missionär av mallorkinskt ursprung, som skrev mer än 250 verk på katalanska, latin och arabiska. Han är också känd för sitt försök att konvertera muslimer till kristendomen genom en rad logiska och motiverade steg.
I själva verket försökte han bygga en sorts maskin (döpt av författaren till Ars generalis ultima eller Ars Magna) som med hjälp av logik skulle kunna leda oss till den andliga sanningen.
Han anses också vara en av de första författarna som använde ett nylatinskt språk (katalanska) för att uttrycka filosofisk, vetenskaplig och teknisk kunskap, utöver även romantexter.
4. Juan Luis Vives (teolog, 1493 – 1540)
En annan av de viktigaste spanska filosoferna var den valencianske humanisten, filosofen och pedagogen Juan Luis Vives, som kännetecknades av sin kritik av auktoritet, sin reform av den europeiska utbildningen och sin omsorg om de rikaste. Han var också en föregångare för vetenskaperna, genom att han stödde observation, erfarenhet och det kritiska sinnet som kunskapsmetod. Därtill uttryckte han reflektioner kring själen, känslorna och lärandet, vilket gav honom titeln “fadern till modern psykologi”.
5. Baltasar Gracián y Morales (1601–1658)
Detta var en spansk jesuit och författare som verkade under den spanska guldåldern av konst och litteratur, som var en grogrund för didaktisk och filosofisk prosa. Hans verk inkluderar El criticón, en av de viktigaste romanerna i spansk litteratur, jämförbar i kvalitet med Don Quijote eller La Celestina.
Hans pessimistiska tankesätt, som speglar tankegångarna under barocken, uttrycker medvetenheten om ett Spanien i dekadens och ser världen som en bedräglig och fientlig plats, där sanning och dygd är överskuggade av ett bedrägligt sken.
Han påverkade senare tiders stora tänkare, som Schopenhauer och Nietzsche. Man anser att han var föregångaren till existentialismen och postmodernismen.
6. De viktigaste spanska filosoferna: Julián Sanz del Río (1814–1869)
Denna man var filosof, jurist och pedagog, född i provinsen Soria. Han introducerade Karl Christian Friedrich Krauses filosofi i Spanien, som var en panteistisk filosofisk rörelse där man tror att Gud innehåller själva universum: “Han är varken universum eller utanför det”.
Han menade att liberalism var det bästa sättet att återskapa Spanien, men han lade till denna rörelse en andlig aspekt som den inte hade tidigare.
På utbildningsnivå försvarade han sekulär utbildning och föreslog att studenten skulle komma i direkt kontakt med naturen och med kunskapsobjekt (experiment).
7. Francisco Giner de los Rios (1839–1915)
Francisco Giner de los Rios var en elev till Julián Sanz del Río. Denna pedagog, filosof och essäist född i Ronda (Málaga), följde i sin lärares fotspår och spred krausistiska idéer i Spanien. Han grundade också Institución Libre de Enseñanza (ILE), en privat stiftelse som försökte förnya skolväsendet och utbildningssystemet.
Denna tänkare förespråkade att utbildning inte var något man skulle påtvinga ett stort kollektiv, utan något som individer på egen hand bör förvärva. Han förespråkade en intuitiv undervisningsmetod, som innebär en stor närhet mellan lärare och elev. Han ville avskaffa utvärderingar och se mer av utflykter, praktiska experiment och studiebesök.
8. De viktigaste spanska filosoferna: Miguel de Unamuno (1864 – 1936)
Miguel de Unamuno föddes i Bilbao. Han var en författare och filosof som tillhörde generationen ’98, som låg bakom en mängd olika litterära genrer (romanen, essän, teatern och poesin). I början var hans tanke inramad inom ramen för rationalism och positivism. Dessutom gjorde den politiska situationen i Spanien under denna tid honom intresserad av historia.
Enligt honom går det endast att analysera historien genom individuella och anonyma berättelser, och inte genom viktiga händelser eller stora mäns händelser (vad han skulle kalla intrahistoria).
Senare, i slutet av 1800-talet, övergav Unamuno positivismen och utvecklade en kristen existentialism. Han försvarade att livet är tragiskt eftersom människor vet att de måste dö, och reducerade dem därigenom till överlevare.
9. José Ortega y Gasset (1883 – 1955)
En annan av de viktigaste spanska filosoferna är José Ortega y Gasset, som var en av de största talesmännen för perspektivism och av vitalt och historiskt förnuft. Enligt perspektivismen uppfattar människor verkligheten ur en specifik och subjektiv synvinkel.
Det betyder att det finns många möjliga perspektiv som avgör varje möjlig sanningsbedömning. Detta antyder att det inte finns något sätt att se världen som man kan anse vara definitivt sann.
Det vitala förnuftet är i sin tur en modell som författaren föreslagit som ett övervinnande av det rena förnuftet, en tankegång som hade varit rådande under den moderna tiden. Även om det tillät utvecklingen av naturvetenskaperna, gjorde det det inte med humanvetenskaperna. Detta eftersom det var otillräckligt för att lära ut kunskaper om livet självt.
10. María Zambrano Alarcón (1904–1991)
María Zambrano Alarcón, född i Málaga, var en filosof och essäist, vars arbete fokuserar på vad hon kallar poetisk förnuft. För denna store tänkare börjar filosofin med det gudomliga, med förklaringen av vardagliga ting genom myter. Hon ansåg att tidpunkten när någon frågar “Vad är saker och ting?”, är den tidpunkt som en filosofisk attityd blir etablerad.
Enligt Zambrano finns det två attityder: den filosofiska, som skapas hos människor när vi frågar oss något av okunskap; och det poetiska, som är svaret där vi, när det dechiffreras, finner meningen med allting.
Du kanske skulle vara intresserad av att läsa den här artikeln med: Den fascinerande lärdomen från “de tre visa aporna”
11. José Ferrater Mora (1912 – 1991)
José Ferrater Mora kom från Barcelona och är en av de viktigaste samtida filosoferna. Han var skaparen av integration, en metod som syftar till att integrera motsatta tankesystem (som natur-förnuft, själ-kropp, exsistens-plikt)
Han fokuserade också på ontologiska frågor och blev ihågkommen för sitt stora arbete: Dicionário de Filosofia, med 4 000 dubbelsidiga sidor.
12. De viktigaste spanska filosoferna: Gustavo Bueno Martínez (1924–2016)
Gustavo Bueno Martínez, född i Santo Domingo de la Calzada, har författat ett stort antal böcker. Hans viktigaste filosofiska bidrag är presentationen av en ny tankeskola som kallas filosofisk materialism.
Denna tankeströmning går ut på att endast det materiella existerar, och förnekar spiritism och andliga substanser. Därför är den mänskliga existensen endast kopplad till den materiella världen.
13. Fernando Fernández-Savater Martín, (1947)
Det här är en av de viktigaste filosoferna i Spanien idag. Hans filosofiska tänkande fokuserar på etik, vilket har fått honom att reflektera över politik och en rad kontroversiella frågor.
Vi bör notera att hans stil är informativ, eftersom hans avsikt är att ge läsaren näring med filosofisk kunskap. Detta utan att kasta dem in i förvirring och osäkerhet. Ética para Amador är ett av hans mest kända verk. Det är den boken som etablerade honom som en av dagens stora spanska författare.
Det finns många fler!
Listan över Spaniens viktigaste filosofer slutar inte med den lista vi har gett dig idag. Maimonides (1138-1204), Francisco de Vitoria, (1483-1546), George Santayana (1863-1952), Eugenio d’Ors (1881-1954) och Julián Marías (1914-2005), bara för att nämna några, är också en del av denna grupp tänkare. De har alla på sitt sätt satt sin prägel på historien.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Ferrater J. Is There a Spanish Philosophy?. Hispanic Review. 1951; 19(1): 1-10.
- Acero J. The Arrival and Establishment of Analytic Philosophy in Spain. Epistemology & Philosophy of Science. 2014; 39(1): 137-151.
- Pagden A. The Reception of the ‘New Philosophy’ in Eighteenth-Century Spain. Journal of the Warburg and Courtauld Institutes. 1988; 51(1).
