Att stå i skamvrån: En bra metod för att lära barn rätt?

Att låta barn stå i skamvrån främjar inte lärande, eftersom det inte signalerar vilket beteende vi vill att barn ska lära sig eller ändra på. Tvärtom, det uppfattas som en bestraffning.

Skriven och verifierad av psykolog Maria Fatima Seppi Vinuales.

Senaste uppdateringen: 24 mars, 2023

Länge var den så kallade “skamvrån” ett av de mest använda föräldrahjälpmedlen. Men fungerar verkligen denna form av “bestraffning” där barnet får stå i skamvrån?

Det finns röster för och röster emot det. Alla har sina agna argument. Sanningen är att inte alla barn behöver samma sak.

Detta är mycket viktigt att ha i åtanke. Effektiviteten av vissa tekniker beror på barnens mognadsnivå, deras ålder, deras personlighet, när metoden tillämpas och en mängd andra faktorer.

Varför rekommenderas inte att låta barn stå i skamvrån?

Skamvrån är en teknik som har funnits i föräldrars och pedagogers liv under lång tid. Men allt eftersom vi lär oss mer om barndomen och barnens utveckling, utökas också repertoaren av rekommenderade tekniker.

Denna metod används när ett barn menas ha betett sig felaktigt. Barnet uppmanas då att gå och stå i skamvrån ensam och reflektera över sitt beteende.

Som begreppet antyder är syftet att uppmana till reflektion över ett beteende. Vi får dock inte tappa bort det faktum att tankar i barndomen och i vuxen ålder är helt olika.

För att förstå detta bättre, låt oss tänka på den progressiva utvecklingen av hjärnan. Först med tiden uppnår vi behärskning av olika funktioner, såsom exekutiva funktioner, som hjälper oss att planera, organisera, fatta beslut och kontrollera impulser.

Så innan vi säger åt ett barn att stå i skamvrån, bör vi fråga oss själva vad de egentligen ska tänka på. Kommer de att tänka på vad vi vill att de ska tänka på? Det är mycket möjligt att de inte gör det. Många av dem har inte ens förmågan att göra detta ännu.

Att bara skicka dem till skamvrån främjar inte någon form av lärande. Det pekar inte i riktning mot det önskade beteendet.

Skamvrån är i grunden en bestraffning

Dessutom måste vi vara försiktiga med budskapet vi ger. När en pappa säger till sin dotter: “Gå och ställ dig skamvrån” är det inte självklart att hon får en korrekt uppfattning om vad handlingen innebär. Med andra ord kan det leda till motsatt effekt mot vad vi förväntar oss!

Skamvrån eller time-out är därför också ett förklätt straff. Istället för att främja tänkande leder dessa metoder till de fyra konsekvenserna av bestraffning:

1. Upproriskhet
2. Vedergällning
3. Utbrott
4. Förbittring

Det uppfattas också som straff eftersom budskapet till barnet är att vi tar bort vår tillgivenhet från dem. I verkligheten är det vi borde förmedla att deras handlingar får konsekvenser och att en av dem kan vara föräldrars ilska eller obehag. Det är dock viktigt att betona att detta inte betyder att vi inte älskar dem längre.

Tvärtom, för att inte skada deras självkänsla måste vi också kunna kommunicera att vi älskar dem både när de gör saker rätt och när det inte gör det. Vi bör uppmuntra dem att korrigera sitt beteende.

Några alternativ till att låta barn stå skamvrån

Istället för att föreslå skamvrån kan vi använda tankesamtalet, som psykologen Álvaro Bilbao kallar det. Detta handlar om att känna empati för barnen, ge dem ledtrådar och att vägleda dem att reflektera över varför ett visst beteende eller attityd inte är det mest lämpliga.

Att använda dialog har den enorma potentialen att det också gör att vi kan lära känna dem för att förstå dem och därmed sätta oss i deras situation. Kanske kommer vi närmare att förstå varför de agerat som de gjort. Det handlar om öppenhet och närhet.

I sin bok Discipline Without Tears föreslår Daniel Siegel och Tyna Payne Bryson ett slags vrå av känslor och lugn som ersättning. Det vill säga att det ska vara en plats dit barnet kan dra sig tillbaka en stund för att lugna ner sig och omges med välbekanta föremål.

Uppmuntra barnet att reflektera

När de väl är lite lugnare är det viktigt att den vuxne ger vägledning och ledsagning, som ska vägleda deras reflektion. Det är bäst att använda frågor för att uppmuntra empati:

• Vad tycker du om det som just hände?
• Hur tror du att din bror känner efter att du slog honom?
• Hur skulle du känna om du var i hennes ställe?

Det är viktigt att hjälpa barnen att fundera över olika alternativ när de löser en konflikt. Till exempel:

• Vad kunde du ha gjort annorlunda för att få din syster att ge dig tillbaka leksaken?
• Hur skulle du känna om du nästa gång provade detta istället…?

I sin tur bör vi påpeka för dem det positiva beteende vi vill att de ska ha. Om du till exempel vill att ditt barn ska sluta leka med mat medan de äter kan du säga: “Bra, Maria håller på att göra klart maten och kommer snart att kunna äta!” Ibland gör dessa kommentarer att de också vill bli uppmärksammade och imitera sina kamraters beteende.

Lär dig se på världen med barns ögon

Vissa barns bus eller stygghet måste hållas i perspektiv. Vuxna frestas ofta att skapa regler hela tiden, även under social press. Sålunda slutar varje aktivitet, även de där det inte är någon fara, med att bli ett “nej”.

Det är nödvändigt att vi lär oss att ta saker i perspektiv, sätta oss i deras situation och förstå att de testar sig själva. De vill utforska omvärlden och drivs av nyfikenhet och motivation. De måste också lära sig, lite i taget, för att kunna självreglera sig.

Även om det kan vara svårt att se i stundens hetta, måste vi tänka på vikten av att ha gränser som kan brytas och utmanas. Dessa är också en del av lärandet, men de kännetecknas av att de inte innebär någon fara. Naturligtvis måste vi vara konsekventa för att inte förväxla dem med sunda gränser.

Låt oss lära oss att vara positiva föräldrar och i samarbete med våra barn. De har också något att lära oss.

Låt oss också anpassa våra förväntningar till samma nivå där barnens faktiska reaktionsmöjligheter finns. Om vi bara försöker forma dem till att motsvara våra önskningar och behov, har vi en idealbild som inte är verklig.

Ibland blir skamvrån ett verktyg som vi lätt sträcker oss efter. Men det är vi som borde tänka.