Diego, 11 år, begick självmord p.g.a. mobbning

Det är viktigt att både uppfostra våra barn till att respektera andra och ta hand om de som blir utsatta, samt göra allt vi kan för att motverka mobbning.

Idag berättar vi om en ledsam historia som är värd att fundera över. Diego, en pojke på 11 år, valde att begå självmord den 14:e Oktober 2015. Anledningen? Mobbning i skolan.

Vi vet alla vad mobbning är. Vi vet vad dessa fysiska och emotionella trakasserier innebär för unga människor. Hur kan dock en sådan liten pojke ha tagit ett sådant beslut? I sådana här situationer tänker vi på förlusten av ett så ungt liv, men vi frågar oss även vilken roll institutioner som skolan och de sociala myndigheterna kan ha spelat i detta sammanhang.

Världshälsoorganisationen (WHO) publicerade nyligen information där det framkom att 600 000 unga mellan 14 och 28 år begår självmord. Åtminstone hälften har mobbning som orsak. Det är något vi bör tänka på och förstå för att vi ska kunna utveckla strategier för att motverka det. Idag tar vi upp fallet med Diego, en pojke från Madrid (Spanien), som valde självmord som den enda lösningen för sina problem i livet.

Mobbning inom skolan och ett farväl till en speciell pojke

Diego bodde i Leganés, ett område i Madrid där han levde sina 11 år. Han ville inte fortsätta leva, ville inte växa mer. Ville bara bli kvitt sitt lidande, bli kvitt attacker och den press som han blev utsatt för i skolan. Han valde därför att hoppa från balkongen i sitt hus, från femte våningen. Det finns de som tycker att självmord är fegt då man inte bemöter svårigheterna i livet. Men det är ingen som kan döma eller kritisera besluten tagna av en annan person.

I det här fallet handlar det dock om ett barn. Situationen blir därför mycket allvarligare. Diegos föräldrar valde att publicera det avskedsbrev Diego skrev för att visa upp det för Madrids kommun och dess styrelse för utbildningsfrågor.

Diego var han en duktig elev som inte ville gå till skolan

Diego fick bra betyg, var duktig i skolan och hans föräldrar var stolta över honom. Hans mamma berättade dock att han ofta, när han kom hem, verkade vilja fly från något. Han var bara glad under sommaren när han inte behövde gå till skolan. Han hade även afoni, eller “förlorad röst”, under 4 månader. Läkarna sade att det orsakades av nervositet.

• Familjen hade aldrig klart för sig vad han var rädd för eller vilken verklighet Diego bemötte i skolan.
• När skolan gjorde en undersökning sa de att Diego inte hade uppvisat några problem med att gå i skolan.

Skolors resurser är ofta begränsade när det kommer till att upptäcka mobbning. Ett barns sorg är dock något som går att upptäcka. Det är något lärarna och kamraterna ser, men de väljer att inte säga något.

I dagens läge finns det ingen uppenbar person som föräldrarna kan ställa till rätta för Diegos död. Därför har de valt att offentligt ta upp mobbningen som deras barn utsattes för.

Diego lämnade som avsked en lapp där det stod “Titta hos Lucho” vid fönstret. Lucho var Diegos favoritgosedjur och han vaktade de sista orden från en 11-årig, ledsen pojke som hade valt att säga adjö på ett moget, beundransvärt och rörande sätt.

Diegos avskedsbrev

“Pappa, mamma, dessa 11 år som jag har bott hos er har varit mycket bra och jag kommer aldrig att glömma det. Pappa, du har lärt mig att vara en bra person och uppfylla mina löften, och du har även lekt med mig. Mamma, du har tagit hand om mig jättemycket och har tagit med mig till många platser. Ni har båda varit fantastiska och tillsammans har ni varit de bästa föräldrarna i världen.

Min syster, du har stått ut med många saker för mig och pappa. Jag är väldigt tacksam och jag tycker om dig jättemycket. Farmor, du har alltid varit generös och brytt dig om mig. Jag tycker om dig jättemycket. Min bror, du har hjälpt mig mycket med mina läxor och du har behandlat mig bra.

Jag önskar er lycka till och hoppas att ni kan träffa Eli. Jag skriver er dessa rader eftersom jag inte längre orkar gå till skolan och det finns inte något annat sätt som jag kan undvika att gå dit på. Jag hoppas att ni någon dag inte kommer att hata mig för detta. Jag ber er, mamma och pappa, att ni lever tillsammans och att ni är glada tillsammans.

Jag kommer att saknar er och jag hoppas att vi någon gång kommer att ses igen i himlen. Adjö för alltid.

Undertecknat, Diego. En sak till, jag hoppas att du min syster snart hittar ett bra jobb.

Diego Gonzáles.”

Det är omöjligt att läsa dessa rader utan att ta åt sig. Utan att sätta sig in i föräldrarnas situation och förstå vad de går igenom. Därför är det viktigt att vi, i enlighet med våra egna verkligheter och möjligheter, lär oss om verkligheten med mobbning i skolan.

Hur kan vi börja motverka mobbing?

• Det är viktigt att vi lär våra barn konceptet med emotionell intelligens, empati och respekt för både andra och en själv.
• Att man lär sig upptäcka aggressiva beteenden i skolsalen, på gatan och i hemmet, och reagera på detta.
• Att veta hur man ska ta hand om de som blir utsatta. Det är nödvändigt att känna till strategier för att bemöta mobbning, stärka de utsattas självförtroende och hjälpa dem återta sin livsglädje, för deras framtid och deras drömmar.
• Att förstå att mobbning inte bara händer i skolsalen, utan även på sociala medier och i denna cybervärld som vi alla har tillgång till.

Vi vet att Diegos död inte kommer att vara den sista. WHOs siffror visar dock att antalet dödsfall minskar varje år och vi kan alla ta en aktiv del när det kommer till att sänka siffran ytterligare.