Empirism och rationalism: vad skiljer dem åt och vad bidrar de med?

Inom filosofin finns det två antagonistiska strömningar som försöker förklara ursprunget till och naturen av mänsklig kunskap: empirism och rationalism. Det första perspektivet försvarar ståndpunkten att erfarenhet och bevis är den huvudsakliga källan till kunskap; den andra betonar förnuftets och intellektets roll.

Båda strömningarna har dominerat inom epistemologin (den gren av filosofin som studerar kunskap) och många kända filosofer har tagit ställning för antingen det ena eller det andra. I denna artikel ska vi titta närmare på vad de går ut på, hur de skiljer sig åt och vilka styrkor och svagheter som erbjuds av strömningarna empirism och rationalism.

Empirism och rationalism: vad går de ut på?

Innan vi definierar dem är det viktigt att komma ihåg att det inom båda positionerna finns olika teorier och exponenter, vars idéer om inhämtande av kunskap och förståelse av verkligheten inte är exakt desamma.

Till exempel är Descartes rationalism inte densamma som Spinozas eller Leibniz; precis som Humes empiri inte är densamma som Berkeleys. De innebär till exempel skillnader i idéer om hur vi förvärvar kunskap och förstår verkligheten. Men trots dessa skillnader i idéer inom samma ström, bibehåller teorierna vissa gemensamma principer som gör att man kan klassificera deras anhängare som empirister eller rationalister.

Empirism

Empiri är den filosofiska strömning som försvarar att erfarenhet och bevis (särskilt sensorisk perception) är huvudkällan i idébildning och kunskapsinhämtning.

Därför antar man inom empirin att det mänskliga sinnet föds som en tabula rasa; ett tomt blad som vi fyller med kunskap när vi relaterar till vår omgivning och har erfarenheter av verkligheten. De mest inflytelserika moderna empiristerna var John Locke, George Berkeley, David Hume och Francis Bacon.

Rationalism

Å sin sida försvarar rationalismen att förnuftet och det mänskliga intellektet är det huvudsakliga sättet för inhämtandet av kunskap. Den menar att information som vi förvärvar genom sinnena (erfarenhet) alltid är missvisande.

Likaså postulerar den att människor kommer till världen med medfödda idéer och sanningar (som vi fått av en gud eller en gudomlighet), som vi alltså har kunskap om via vårt förnuft och inte genom erfarenhet.

Den största förespråkaren för rationalism var René Descartes, som skapade en rationell metod för hur vi kommer åt sanningen. Han lade också stor vikt vid matematik och geometri, och betraktade dem som de bästa av alla vetenskaper och filosofier, på grund av deras noggrannhet.

Bland de mest inflytelserika moderna rationalisterna finns också Christian Wolff, Baruch Spinoza och Gottfried Leibniz.

Empirism kontra rationalism

Låt oss nu titta på vilka som är de viktigaste skillnaderna mellan empirism och rationalism:

• Empirismen bygger sann kunskap på erfarenhet och bevis, medan rationalism bygger den på förnuft och förståelse.
• Rationalism handlar om mentala processer och organiserande principer. Empirism å andra sidan förknippas med sensorisk erfarenhet och associationsprinciper.
• Rationalism hävdar att det finns medfödda idéer som avslöjar sanningen för oss (t.ex. matematik), medan empirismen hävdar att det mänskliga sinnet kommer till världen som en tabula rasa.
• För rationalister är människans förmåga att få kunskap om sanningar obegränsad, eftersom förnuftet redan har alla sanningar och subjektet bara måste upptäcka dem. Å andra sidan antar empiriker att förmågan till kunskap är begränsad, just på grund av gränserna för mänsklig förståelse.
• Rationalismen använder en deduktiv metod för att komma åt sanningen, som går från det allmänna till det specifika. Empirismen använder å andra siden en induktiv metod, och genererar allmänna slutsatser från specifika fall.
• Matematik anses vara paradigmet för rationalistisk kunskap. Experimentell vetenskap är empirismens paradigm.
• Rationalismen förknippas vanligtvis med teori, medan empirismen förknippas med erfarenheter.

För- och nackdelar med empirism

Liksom alla filosofiska strömningar har empirismen sina styrkor och svagheter. En av dess styrkor är att experiment under normala omständigheter är den mest tillförlitliga metoden för att visa om ett fenomen upprepar sig. Således kan vi avgöra om dess förekomst beror på vissa lagar eller om de beror på slumpen.

Emellertid är empirismens främsta svaghet att människans uppfattning inte är universell. Det vill säga att det en person uppfattar som sant kan vara falskt för en annan.

Till exempel, för en person kan ett föremål vara rött, men för en annan som är färgblind kan samma föremål vara grönt. Innebär detta att saker och tings verklighetsstatus kan förändras inom en annan perceptuell ram?

Människans uppfattning kan också vara påverkad av yttre faktorer. Till exempel kan ett experiment under olika förhållanden ge olika resultat, utan att forskaren är medveten om det.

Fördelar och nackdelar med rationalismen

För sin del är en av rationalismens största styrkor dess förmåga att identifiera de redan existerande allmänna principerna bakom varje fenomen. Dessa är oberoende av perception och individuell kunskap. Till exempel tyngdlagen.

Rationalismens stora svaghet är dock förnuftets tendens att generera mänskliga missuppfattningar. Skulle denna tendens inte finnas, skulle forskare inte ta till experiment för att bekräfta sina hypoteser.

Empirism och rationalism: kan de komplettera varandra?

Empirism och rationalism är två positioner som kan komplettera varandra, på ett sådant sätt att var och en kan minska den andras brister. Faktum är att filosofer som Immanuel Kant har förenat båda strömningarna i sina teorier, och bekräftat att både sensorisk erfarenhet och resonemang är nödvändiga för att förstå världen.

Idag använder alla vetenskaper både experiment och förståelse för att bevisa sanningar och fastställa lagar. Därför är båda nyckelelementen för förvärvet av sann kunskap.