Vad är skillnaden mellan filosofer och sofister?

Alla som är intresserade av filosofins historia borde känna till skillnaderna mellan filosofer och sofister – två intellektuella grupper i det antika Grekland som stod i strid med varandra på grund av den oförenliga skillnaden mellan deras teoretiska och metodologiska föreskrifter.

I denna mening kan vi säga att sofisterna var fiender till tidens filosofer. Ty, enligt den senare, använde sofisterna sin övertygande förmåga bara för att lära ut felaktiga argument till samhället, vilket ledde det bort från sann kunskap.

De grekiska filosoferna som mest motsatte sig sofisterna var Sokrates, Platon och Aristoteles, vilkas kritik främjade en negativ acceptans av dem genom historien. Låt oss då titta närmare på vilka som var den huvudsakliga skillnaderna mellan filosofer och sofister.

Sofisterna i historien

Först och främst är det relevant att påpeka att termen sofist kommer från grekiskan sophos, som betyder “vis man”. Det hänvisade alltså ursprungligen till de stora tänkarna och lärarna i det antika Grekland.

Men från 400-talet f.Kr. och framåt började termen få en nedsättande och förnedrande prägel. För deras belackare (naturfilosoferna) anklagade dem för att inte känna till sakers verkliga ursprung.

Därifrån gick sofisterna från att vara mästare i visdom till att vara charlataner, tricksters eller falska vise män. Faktum är att filosofer som Platon och Aristoteles började anklaga dem för att vara fuskare för att de använde retorik och dialektik för att lura människor:

Men vilka var sofisterna egentligen, och varför anklagades de av vissa kända filosofer att vara charlataner?

Sofisterna var resenärer som hade lärt känna kulturer som skilde sig mycket från den grekiska kulturen. Således kom de att ifrågasätta huruvida lagar och seder var resultatet av enkel överenskommelse, social konvention eller natur.

De förespråkade en relativistisk tolkning av verkligheten. Objektiv sanning fanns inte, utan konstruerades utifrån majoritetens åsikt.

Istället för att söka sann kunskap (som dåtidens filosofer) fokuserade man därför på att undervisa i oratorium, för att hjälpa medborgarna att lyckas i samhället och politiken. Protagoras, Gorgias, Thrasymachus och Critias var några av de mest framstående sofisterna.

5 skillnader mellan filosofer och sofister

De största skillnaderna mellan filosofer och sofister kan sammanfattas enligt följande:

1. Deras inställning till sanningen

Som vi sa, sofister intog en relativistisk och skeptisk ställning till sanningen. De ansåg att det inte fanns några universella lagar eller objektiva sanningar som styrde universum. Och skulle det ändå finnas, hävdade de att dessa inte kunde bli kända.

Å sin sida ansåg de grekiska filosoferna att det fanns en objektiv sanning som styrde hela universum. Därför kritiserade de sofisterna och hävdade att de lärde ut falsk kunskap.

2. Övertalning kontra utläggning

En annan skillnad mellan filosofer och sofister gäller användningen av kunskap. I det här fallet lärde sofisterna ut att alla som ville lyckas i det offentliga livet måste veta hur man kan övertala och agera övertygande i folkförsamlingarna. Det vill säga att allt man påstår måste verka vara sant, även om det inte är det.

För att göra detta måste man ha god vältalighet och retorik, eftersom det enda sättet att förföra de okunniga massorna är genom ord. Filosofen å andra sidan försöker inte påtvinga någon kunskap. Istället försöker han föra fram argument som bygger på logiska resonemang.

Faktum är att filosofen lägger fram sina kunskaper och är öppen för att analysera alla motargument som motbevisar hans ståndpunkt. Detta eftersom att han inte anser sig besitta den absoluta sanningen.

3. Lukrativa aktiviteter kontra kärlek till kunskap

Sofisterna var de första tänkarna som tog ut pengar för sina läror, vilket var en något som filosoferna i det antika Grekland kritiserade mycket.

Sofisterna begärde alltså att få betalt innan de lärde ut något. Å andra sidan kunde filosofer undervisa även om de inte fick betalt. För det som var viktigt för dem var spridningen av kunskap och tillgång till den enda sanningen.

4. Syftet med undervisningen

Sofisterna, som ansåg att sanningen var skapad av människor, fokuserade på oratorium och eristik för att lyfta medborgarnas framgång i samhällets offentliga angelägenheter. Däremot sökte filosoferna sann kunskap.

För detta ändamål lärde de ut logiskt och sammanhängande tänkande. Dessutom bjöd de in till ifrågasättande och ständig reflektion, eftersom de ansåg att detta var det enda sättet att komma åt sanningen.

5. Etiken bakom lärorna

Vi ska avsluta med en etisk aspekt. Å ena sidan brydde sig sofisterna inte om huruvida det de lärde ut var bra eller inte; det som gällde för dem var att få betalt för sitt arbete.

Å andra sidan sägs det att lönen kom på andra plats för filosoferna. Det som verkligen var viktigt var själva undervisningen och inhämtandet av kunskap.

Inte bara kritik mot sofisterna

Det är relevant att notera att inte alla filosofer har kritiserat sofisternas arbete i antikens Grekland. Från 1800- och 1900-talet och framåt försökte vissa tänkare som Nietzsche och Grote bevisa den filosofiska betydelsen av denna grupp intellektuella.