Historien om kvinnan med stora skinkor

1984 begärde Nelson Mandela att kvarlevorna av den unga kvinnan skulle returneras till Afrika så att hon skulle kunna få en värdig begravning.

Skriven och verifierad av psykolog Valeria Sabater.

Senaste uppdateringen: 20 januari, 2023

Den här historien ägde rum på 1800-talet, under en tid som saknade förnuft, när slaveriet skrev sin fasansfulla historia. Den handlar om Saartjie Baartman – en ung kvinna som förslavades och visades upp på grund av sina genetiskt missbildade skinkor.

Bortförandet och livet som slav på grund av skinkor

Saartjie Baartman var 20 år gammal och förberedde sig för ett normalt liv i sin by. Hon tillhörde den afrikanska etniska gruppen Khoikhoi – människor som var vana vid att leva på det som jorden gav dem, sina djur och de djupt inrotade traditionerna i deras religion. Denna unga kvinna visste ingenting om världen bortom horisonten av hennes vackra Afrika – en kontinent som sedan en lång tid tillbaka attackerades och förnedrades av européerna. Hennes liv förändrades radikalt dagen hon fördes bort av Hendrik Cezar och Alexander Dunlop – två fransmän som på Saartjies skinkor lade märke till en egenskap som skulle tjäna dem stora pengar.

Denna unga kvinna led av vad vi i våra dagar kallar steatopygi – en mycket vanlig sjukdom bland afrikanska stammar som Khoisan och vissa Bantufolk, och som helt enkelt är en onormal ansamling av fett i deras skinkor. Något som också är vanligt hos alla de som lider av sjuklig fetma. Men Saartjies fall var tydligen extra slående, och dessa två män såg potentialen att bli rika genom att visa upp hennes skinkor på teatrar och mässor i London.

“Black Venus”

Kväll efter kväll i fyra långa år upprepades samma procedur gång på gång. En sann psykisk tortyr för denna kvinna som omedvetet och ofrivilligt blev en nöjesattraktion. De män som förslavade henne blev rika så snabbt att de inte tvekade att genomföra showen också i andra städer.

På det sättet kunde åskådarna komma närmare samtidigt som hennes “ägare” kunde ta mer betalt. Lyckligtvis restes snart röster från slaverimotståndare som såg uppvisningen som en oacceptabel förnedring. En depraverad handling som omedelbart borde förbjudas.

Hendrik Cezar och Alexander Dunlop försvarade sig med det enkla argumentet att Saartjie agerat av fri vilja. Och de bevisade detta med kontraktet hon hade undertecknat. Men dokumentet var skrivet på nederländska – ett språk som denna unga kvinna naturligtvis inte kunde.

Slutet på ett liv i misär

Slutet på ett liv i misär

Det var så hon tillbringade flera år tills hela denna värld av elände och olycka så småningom började påverka hennes hälsa. Det är okänt vad den exakta orsaken till hennes död var, men det är inte så svårt att föreställa sig… syfilis, tuberkulos, lunginflammation och naturligtvis sorg. En enorm sorg över ett liv hon aldrig kunde förstå.

Vid det här laget kanske du tror att hennes kropp i och med hennes död äntligen fick frid. Men så blev inte fallet – inte på långa vägar. Efter Saartjies död dissekerades hennes kropp för att återigen ställas ut. Den här gången på Musée de l’Homme i Paris. De ställde ut hennes hjärna, hennes könsorgan och hennes skelett. Där stannade kroppen ända fram till 1970-talet då man slutligen beslutade att sluta visa upp denna påminnelse om mänsklig grymhet.

Saartjie Baartman fick till slut sin sanna vila när Nelson Mandela år 1984 ansökte om att kvarlevorna av den unga kvinnan skulle skickas tillbaka till Afrika så att hon kunde få en värdig begravning. För att hon slutligen skulle få finna lugnet och friden hon förtjänade i sitt födelseland. Kvinnan med de stora skinkorna, eller Black Venus, är en i raden av de händelser som aldrig borde ha fått ske.